Ro Ro till fiskeskär

Ro Ro till fiskeskär, många fiskar vi finna där.

En som är rund, en som är smal, en som verkligen inte går att fånga för den är för hal.

Den slinker hela tiden ur näven, fastän greppet är hårt, så hårt som det går.

En del är det förunnat – alla vinster i havets skatt, en del till och med i samma stam, en del i samma familj och inom samma lokal. En del simmar fritt och tar vad de vill ha medan andra får simma på botten och ta det som fallit ned som skrap. Och de är glada för det, ja, tänk det kan de vara!  – glada trots allt bottenskrap, för de har omvandlat det till kärleksguld och då lyser de ändå utan vinster och massa skuld.

Den fisk som råkar vara jag, simmar på botten och lyser som en guldhaj, tänderna är vässade men inte för strid utan för att möta världens all hån med ett klart och skinande flin. Den fisk som är jag simmar för djupt säger fiskens make. Nära bottnens dy och hon som är jag sitter nu fast i en korall. 

Det enda maken säger är: ”Varför sitta fast där i en korall när skatan utanför lockar med silver uppe i sin tall?” Ja varför, säger hon som är jag, varför, den frågan har jag ställt mig förut varje dag. Så många gånger att den upprepar sig automatiskt, nästintill ändlöst och utmattat tärande och bottnens dy är nära nu, alldeles för nära och fisken, hon som är jag behöver faktiskt lite tur nu, lite medvind kanske och något gott, alldeles särskilt gott och närande.  


Fotnot:
Krister och jag är inte gifta. Hade vi haft den där skattkistan med pengar så skulle vi köpa ett hus och gifta oss där. Men åter igen vill jag tacka dig Krister för du har en enorm livsglädje och livsnärvaro. Vi är här och nu, sa du alldeles nyss och sen sa du, vi följer med bara, så ser vi var vi hamnar. Jag älskar dig!