Ligger ändå kvar på filten en stund. Duvan är borta för länge sen. Grävmaskinen dånandes och i mig snurrar minnena sig upp. De spinns till en tråd, som skimrar hallucinatoriskt i grönt från gräsmattan. Det är som en dröm bara. Det har ni nog hört flera sagt, som varit med om något svårt, att de säger att det är som en otäck mardröm och att de inte förstår alls att det hänt. Så är det, precis så är det! Det är som det som hänt inte har hänt. För mig är det inte riktigt som en mardröm utan mer som ett skimmer. En chimär. En illusion.
Först gick jag i nio månader med en växande mage och runt v 22 började jag känna sparkar och senare kände jag hans rumpa som jag kallade rumbarumpa för han rörde sig så livligt med rumpan att jag ibland trodde att huden på magen skulle spricka. Min lilla rumbarumpa sa jag, och klappade mig på magen. Under nio månader fattade jag inte att det var sant att jag var gravid och nu fattar jag ännu mindre att jag varit gravid och tankarna om hur det skulle kunna vara idag där ute på gräsmattan om inte Tusse dött snurrar saktmodigt runt i huvudet.
Hur klarar man en sån grej? Att ens barn dör? Jag fick den frågan av en bekant och svaret är: Man klarar det, det är bara hur man hanterar det som är frågan. Så är det med alla svåra händelser, tankar och känslor i livet. Det är inte att det händer och känns och tänks utan HUR du förhåller dig till det som sker som är grejen. Så därför, man klarar en sån grej, det gör man. Tusse kom in i mitt liv, i min livmoder, levde och fick mig att längta och sen dog han och då fick han mig att känna ännu mer och tänka ännu mer. En full extas med ett totalt antiklimax. In som en lockande virvelvind, en lekfull melodi och sen står jag ändå på något märkligt vis, kvar i virvelvindens mitt.
älskade syster. Jag följer dig i ditt skrivande även om vi inte setts på länge. Ja, vad ska man säga. Så många gånger jag förbannat livet då det blivit svårt. Nu har jag lite gett upp. men på ett befriat sätt. Kan inte kontrollera någonting men jag kan göra det jag kan och vill.. även om det inte kankse spelar roll . eller så gör det det. Ibland tror jag att det finns en mening med allt.och ibland tror jag att livet bar aär. Vi små människor som finns här och existerar och hittar olika sätt att hantera. roa oss eller lida oss igenom.
SvaraRaderaI min kropp känner jag din visdom och att det är viktigt att du finns och berättar hur du känner. Kankse kan det vara en mening för en stund? Kram och tack för att du är du och att du finns i mitt liv även om det är på avstånd. Puss från Lisa i skogen
Kära "anonyma" Anne. ;)
SvaraRaderaDina ord sliter mitt hjärta! Önskar att jag kunde göra mer. Önskar jag kunde ge dig en stor kram, men det får ju bli en såhär på avstånd. Och boken ja, en sak jag bara kände att jag var tvungen att göra. Det blev som ett kall. Att berätta att vi här nere inte glömt dig och att vi tänker på dig.
Kramar
Hej Anne, har följt din blogg ett tag och känner starkt med dig och vet precis vad du går igenom. Vi förlorade vår älskade prinsessa vid förlossningen i april. Livet är bra hårt och orättvist ibland. Från otrolig lycka till olycka på ngr minuter, att livet är skört är ngt man verkligen har fått uppleva.
SvaraRaderaStyrkekramar till dig!
Lisa, tack för din kommentar, det värmer mig att du följder det jag skriver. Visst har även jag förbannat livet flera gånger men denna gång är det som att jag om och och igen upprepar för mig själv att naturen gjorde så här och jag jämför det med en naturkatastrof. Jag tror inte heller att det är någon mening med Tusses död men det kan vara en mening med att jag skriver och att jag är den jag är idag.
SvaraRaderaMarie, jag känner din varma kram ända hit!
Christina, så ledsen att ni förlorade er prinsessa, hoppas du kan finna lite tröst här hos mig, återkom gärna om det är något du vill dela med dig.
Kram till dig med!