Dag 7 - väntan är en väntan

Det är nu det börjar bli jobbigt. Trots jag försöker intala mig att låta det vara så kommer funderingarna. Ni som gjort IVF vet precis vad jag talar om. Det är tur att jag har mina vänner på forumet där jag skriver - jag får mycket stöd av dem!! Sen har jag en fantastisk kontakt på FB med en kvinna som är oerhört bra på att skriva visualiserande positiva bilder till mig, vilket lyfter mig enormt mycket!! Det är en person jag aldrig träffat men hon och hennes man är i samma sits som oss.

Dagen började med att jag vaknade tidigt och tänkte - BRA, då har jag sovit bra inatt - för det hade jag. Jag somnade snabbt igår kväll och sov hela natten med endast ett avbrott när Krister kom och la sig då jag sa till honom att inte väcka mig ;-)

Jag gick upp och tänkte börja dagen. Skrev några mail men av någon anledning gick jag och la mig igen och tänkte att jag nog inte kommer somna om för jag har ju sovit så bra men i samma stund så somnade jag om. Kände hjärtklappning innan jag somnade och när jag vaknade. Tror att det är en läkemedelsbiverkan.

Så här är det, det kan lika gärna kännas som att det inte känns och väntan är en väntan.

Det är bara det att det är svårt att koncentrera sig på annat. 

Min bror har fortfarande det oerhört osmakliga beteendet att skicka mail till mig fullproppade med nedlåtande kommenterar kring arvsskiftet efter vår far som han anser ha all rätt till och allt han säger verkar vara sanning enligt honom själv. Han tar inge som helst hänsyn till mig och vad jag befinner mig. Å andra sidan är det jag som väljer att öppna hans mail. Detta gjorde att morgonen spårade ur tills jag kontaktade vår advokat och pratade med min syster och sen gick jag ut och rensade ogräs och rev gräs med bara händerna och ringde en företagscoach på ALMI. Då kändes det mycket bättre!

Jag kände efter några gånger vad det är som händer i kroppen, har gjort lite ont i nedre delen av magen och jag har darrat hela dagen inombords samt frusit och känt som att jag har blodsockerfall. Men som sagt, det är inga bevis på nånting! Så har jag mått förut med utan att vara varken gravid eller ruvare på ett embryo som heter Gilda!

Gilda guldblomma, hur ska jag våga tro på dig? Hur ska jag våga tänka att du finns? Hur ska jag kunna hoppas? Jag känner mig ensam på ett sätt. Mycket ensam och stänger in mig här och vågar ibland hoppas att det ska gå denna gång men hoppet falnar ganska fort. Så är det just nu.