Långt bort i skogen

Bloggen tar olika former. Den är ibland en sång till livet, ibland en stor klagan, ibland en längtan och ibland en stor sorgesång.

Senaste dagarna har varit ganska tuffa. Det var namngivningsceremoni för Tusses tremänning. Tårarna och paniken lät mig inte slippa undan. Jag borrade ned mina tåriga ögon bakom Kristers hår. Jag tycker så mycket om lilla Olle och hans mamma och pappa! Det var bara det att sången som skulle sjungas under ceremonin var precis exakt den sång jag sjungit för Tusse varje dag i magen. Varje, varje dag sjöng jag den. Den är inte en sång som var och varannan kan. Olles familj är folkmusiker och så är även jag sen långt tillbaka. Därför fanns sången som en naturligt inslag för dem att sjunga, här nedan är den:

Vaggvisa från Älvdalen
En visa efter Bälter Selma Hansback

Långt bort i skogen bland mossiga bergen.
Ligger en koja från världsbullret skild
Lammena, lammena, lammena mina små
Där finns den vännen som aldrig jag lämna må.
Lammena, lammena, lammena mina små
Där finns den vännen som aldrig jag lämna må.
Långt bort i skogen bland mossiga bergen.
Ligger en koja från världsbullret skild
Lammena, lammena, lammena mina små
Där finns den vännen som aldrig jag lämna må
Lammena, lammen, lammena mina mina små
Där finns den vännen som långt bort bland bergen gå

Vi sjöng den när Tusse jordfästes med. Kära Tusse, om du visste vilken längtan jag har efter dig och hur mycket jag älskar dig, varje minut!!

Jag har nu sprayat Synarela i nästan åtta dagar. Det har gått bra hittills men idag är jag orolig för det har börjat göra ont på vänster sida vid äggstocken. Tänker att det är en cysta på gång igen eftersom jag inte började på den dag som jag skulle börja egentligen eftersom jag började blöda för tidigt i denna cykel. Nu är jag orolig att behandlingen ska gå åt pipan.

Arbete, strömavbrott, IVF och JUL!

 

Fyra dagar i sträck har jag arbetat. För mycket för mig faktiskt, för mycket för de flesta kanske. Det är så intensivt på mitt arbete när jag har rådgivning. Man jobbar liksom inte fyra dagar 8 - 5 utan det känns som att man jobbar 7 - 18 och dessutom när man jobbar till 22 kvällen innan börjar man kvart i sju dagen efter. Det gör att jag för det mesta inte sover mer än fyra och en halv timme dem nätterna.  Jag far och flänger överallt och vill göra mitt bästa och det vill jag göra de första tre dagarna och den fjärde vill jag inget mer. Då orkar jag inte höra någon ropa på mig eller vilja något med mig över huvudtaget.

På julafton arbetade jag och sen kom jag hem till ett fullt hus – hela Kristers familj var här. Krister son och flickvän hade stått i köket så gott som hela dagen och lagat mat. När jag kom hem så återstod potatisen och jag tänkte… hur ska det här gå att få någon ordning på?

Vips, så stod det ena efter det andra på bordet, alla hjälpte till och även om några stod i vägen så gick det bra ändå ;-) Det är så härligt med Kristers familj, allt är så okomplicerat och skönt!

I fredags dagen innan julafton hände något märkligt. Jag skulle ju börja med min IVF behandling den 28 dec men var tvungen att börja redan i fredags då jag fick en blödning. Jag blev alltså inte gravid denna månad heller, min kropp har visst hamna helt i obalans.

Jag ringde genast kliniken och de bad mig börja med sprayningen redan då – allt för att spara tid, sa de. Jag är tacksam för att de är så införstådd i tidens betydelse!

Nu har jag börjat spraya och idag är det femte dagen. Den här sprayen sätter först fart på hormonerna för att sen efter tre veckor göra att hormonproduktionen stannar av – alltså det kommer bli att jag kommer in i ett slags klimakterium.

Vi har haft strömavbrott också på grund av stormen vilket gjort att vi inte kunnat nå ut till världen. Jag är så glad för vårt hus som höll värmen trots stopp i pelletspannan. Tack och lov var det ju plusgrader ute – det var räddningen!

Ljuskronan hittade vi på blocket någon dag innan jul och Kristers bror har dekorerat den stiligt.

Avdrama

Det går alltid att se saker på två sätt eller flera. Det går att se julen som en stor högtid med djupa traditioner och med föreställningen om att allt ska vara underbart och fantastiskt. Det går också att se julen som en dag som all andra med ett försök att dra ned på förväntningarna. Sen jag träffat Krister så har jag precis som jag skrev om midsommarafton dragit ned på mina förväntningar kring högtidsdagar.

Jag har gjort ett avdrama av det hela. Ett nytt ord, men jag tycker det är bra. Man kan göra ett avdrama av julen.

Visst kan det finnas fallgropar även denna jul för att inte lyckas med avdramat. Men jag vet vilka de är och ibland tillåter jag mig att falla ned i dem. Jag kan välja att gå in i känslan av smärta att Tusse inte är här hos oss i jul. Det gör verkligen ont när jag tänker och känner in den stora saknaden. Men jag kan också välja att inte gå in i smärtan så djupt, utan titta på den lite från håll och konstatera, "där är den; smärtan som gör ont i mig. Jag vet den finns där. Den är där".

En julsång kanske?

Krister satt uppe hela natten till idag. Detta blev resultatet. Jag skymtar förbi i trappuppgången :-)

Dahlenlund & Bästa Bandet

Här, ett smakprov, en mix med några låtar från skivan "Elinor säger att det känns när man kramas".

Om ni skulle vilja köpa skivan kan ni sätta in 150 kr + portoavg på plusgiro: 1178869-2, Krister Fridh.

Skriv ditt namn och adress så sänder vi skivan så fort vi kan!
Krister har producerat skivan, spelar diverse gitarrer, munspel, piano och banjo och jag spelar flöjt, trumma och körar. 

Födelsedagen

 

Idag fyller jag år. 41. Det är inte betydelselöst att få höra en födelsedagssång sjungas i örat när man vaknar. Det är verkligen inte betydelselöst att få sitta vid ett bord, äta gott och bli hyllad av sin fina mamma och nära vänner och sin älskade Krister. Det är allt annat än betydelselöst – motsatsen är betydelsefullt och meningsfullt. Framför allt KÄRLEKSFULLT. Det rör mig till tårar. Det är mycket som gör det.

Vet ni, hade jag tid och det tänker jag skapa, så skulle jag vilja skicka en genuin present till er alla. Min önskan just nu är att få ge er något tillbaka – återigen så känner jag att jag vill det. Jag får höra att jag ska fortsätta med orden, jag får höra att jag betytt något för någon. Det värmer så i kroppen, själen och hjärtat och det är allt annat än betydelselöst. Det är så betydelsefullt att det gör mig inspirerad till så mycket.

Morgonen började med att Krister sjöng ”Ja må hon leva”. Den sången har jag ju hört ett antal gånger i livet. Men den här gången var det som jag hörde den för första gången :-)

Efter frukosten grät jag en stund över saknaden efter Tusse. Jag skulle så gärna velat fira min födelsedag med honom. Krister tröstade mig som vanligt. Stod på knä på golvet vid köksbordet och kramade min snoriga näsa. När jag sa att jag fattar inte varför jag fortsätter vara ledsen så sa han: Det är ju inte så konstigt. Nä, tänkte jag, det är ju inte så konstigt att jag är ledsen fortfarande.

Därefter skulle jag baka en tårta som bestod av äggvitor. Tårtan blev kvar i ugnen för länge vilket gjorde att den blev ett sprucket månlandskap som sedan blev ett lapptäcke tillsammans med en annan tårtbotten och med hjälp av marsan som klister och några smetiga blåbär så lyckades jag limma ihop lapptäcket och tårtan blev faktiskt god!

Efter att ha sjungit en hårdrockslåt för att försöka hjälpa Krister inför morgondagens spelning så har vi njutit av att kunna sitta i en soffa mittemot två vackra fåtöljer, njutit av att bara ha ett fint hus och ett fint rum att sitta i. Härligt att kunna sitta i soffan med en av min bästa vänner och hennes nya kärlek.

Nu ser jag fram emot en skön sömn. Helt slut faktiskt. Slut på ett behagligt sätt. 

Nattsudd inlägg

 

  

I tisdags var vi där. Vi var i Falun på IVF kliniken. Innan åt vi en lussebulle på ett café som ligger på precis lagom avstånd från kliniken.

Vi fick sätta oss ned tillsammans med en sköterska som gick igenom hela behandlingen. Här har jag en fördel av att jag är sjuksköterska. Jag är inte rädd för sprutor och jag har inga problem att ge sprutor på andra. Tror inte att jag har något problem att göra det på mig själv heller.

Den 28 dec är dagen då den såkallade nedregleringen startar. Det innebär att jag ska genom ett hormon som sprayas i näsan försättas i ett slags menopaustillstånd (klimakterium). Östrogenproduktionen ska minska drastiskt. Detta för att i nästa steg ges sprutor för att få fart på hormonerna igen och framkalla så många ägg som möjligt.

Jag skakade inombords. Krister såg samlad ut. Jag har ju läst mycket om vad IVF är men Krister har knappt läst något om det. Men han behöver inte det, säger han. Han förstår ändå. Det gör han med. Det vet jag. Han förstår på ett jordnära och grundläggande sätt.

Jag önskar med att jag också kände det där grundläggande förståelsen och inte visste så mycket som jag gör. Det ställer till det. Det gör mig skakad, bekymrad och oroad.

När läkaren sen undersökte mig fann hon en stor äggblåsa som var på väg att spricka! Hem och försök sa hon – och det gjorde vi förstås! Nu har vi två hoppfulla vägar att följa. Antingen blir det ett Tussesyskon spontant eller så blir det förhoppningsvis med IVF. (Hjälp, jag skrev det)

Lucia 2011

Solen går upp bortom grantopparna i öster. Innan vi går upp sjunger vi Luciasången i sängen bara för att få lite julstämning. Vi sitter i vårt hus, vid köksbordet. Äter frukost. Jag letar på nätet efter en variant av Tomtegubbar som vi sjöng när jag gick på Wiks folkhögskola. Hittar den tyvärr inte. Det var nog den bästa tomtegubbesång jag hört.

Igår var vi till graven. Jag grät mer än vanligt – såg Tusses lilla kropp och ansikte framför mig, längtade så intensivt att få hålla honom. Rädslan tog över handen, tårarna rann ned på mina redan så torra läppar och dränkte dem med salt. Rädslan sätter taggar och äter på mitt hopp.

Idag ska vi till Falun, IVF kliniken. Jag har ett hopp och önskan idag och det är att vi blir väl emottagna och att vi kommer få en plan att hålla oss till.  

Ikväll ska vi sjunga för en del av Trafikverket som har personaljulbord på Orbaden.  

Världar i en korridor

I korridoren på sjukhemmet står en mamma med sin bebis. Hon håller bebisen i sin famn. Bebisen heter Moa hör jag mamman säga. En gammal man står och håller Moa i handen och tittar fascinerat på henne. Generationer av liv möts i dödens korridor.

Men den lilla får det hela att verka mer livfullt för ett ögonblick. En personal går förbi och tar in det som sker. Hon utbrister:
- Åh, en bebis, vad härligt, såna skulle man ha många av!
Ja, tänker jag. Det skulle man. Kan bara hålla med. Tänk om hon visste om min värld. Men hon vet lika lite om min som jag vet om hennes. Två världar i en korridor.

Strax därefter hör jag någon prata om att skratta. Någon hånar en annan för den skrattar.
- Vad skrattar du åt? Den andre personen säger:
- Inte vet jag,vad ska vi göra då?

Tusse i vardagen

Tusse finns med oss varje dag. Mellan sovrummet och köket finns ett väggfast skåp. Där står fotot inramat i vitt. Bredvid finns de två nallarna, en stor som håller om en liten nalle. Bredvid står farbror Runes röda brandbil. En liten ljuslykta står där med, som jag tänder ett ljus i när jag vill tänka extra mycket på honom. Dopljuset får plats med. I skåpet under där Tusse bor, finns handdukar och lakan. I ovandelen av skåpet finns glas.

När Krister och jag pratar med varandra och ska tala om var vi har lagt en viss sak eller när vi sist såg en viss sak så blir det ofta att vi säger - Den är där hos Tusse. Vi sa också så när vi bodde i Gävle

- Ovanför Tusse, där står hålslagaren eller pennorna eller zoomen eller vad det nu var vi letade efter. Om vi inte hittar det vi söker så brukar vi ibland säga att det är Tusse som tagit den för att leka med.

Förra tisdagen fyllde Krister år. Då slog jag in hans paket och gissa vem som fick vara med? Jo, Tusse! Jag pratade med honom och sa att vi gjorde fina paket till pappa. Jag fantiserade om hur det skulle kunna vara om han var här hos oss. Det känns naturligt att låta honom vara med hos oss i vår vardag.

Nu väntar vi ju på att vi ska få en glad nyhet förstås. Vi hoppas att Tusse ska få ett syskon. Jag trodde kanske det skett något denna månad. Denna månad som egentligen är månad ett. Månaderna innan har ju inte varit på riktigt. Eftersom jag förmodligen inte haft ägglossning förrän den 24 nov. Denna månad blev det inget. Den 13 dec ska vi till Falun för IVF konsultation. Vi försöker två ägglossningar till sen blir det IVF.

Allt i din bokylla

 

Jag har många kloka vänner. Många. I min vardag så dyker era kloka ord upp. Såvida jag inte är blockerad av mina ibland envisa nedåtgående spiraltankar. När de har tagit makten så dyker inte era ord upp. Men ofta gör dem det.

I hyllorna som vi nu håller på att packa upp massa böcker i, så ryms många intressanta böcker. De är så pass intressanta att de ger inspiration bara genom att titta på omslaget.

En gång när jag var förvirrad så frågade jag en vän om och om igen vad jag skulle göra. Jag ville hitta en tråd, en väg, en hjälp. Jag ville finna något att hålla mig i. Var fanns svaren på alla min frågor? Min vän tittade på mig eftertänksamt och sa sen efter en stund:

- Svaren finns i din bokhylla. Där har du allt du samlat på dig, det du sökt efter i många år, kunskap som du velat förvärva, världar som du velat undersöka, teman som är intressanta eller böcker som bara ger inspiration när livet blivit aningen för ihopträngt. Där har du redan alla verktyg du behöver.

Det är så sant. Alldeles nyss stod jag med en bok i handen och kände en fullkomlig lycka vid tanken på dess innehåll. 

vem jag är på riktigt

 

Alla är i sina världar. En upplevelse av att ni är långt borta. Eller är det jag som är långt borta från er?

Igår var jag långt borta men ändå nära ett brinnande ämne. Jag var på högskolan i Gävle, kände kontakten med glädjen att få leka igen men den dog hastigt bort då lekkamraterna inte ville samma sak som jag.

Och i torsdags fick jag det ännu klarare för mig hur jag faktiskt svikit mig själv genom de val jag gjort i livet. Inte på alla punkter nej, inte alls. Men på en stor punkt nämligen sveket att utbilda mig till sjuksköterska mot min innersta vilja. Hur kan det gå till, tänker ni då? Hur kan man gå en hel utbildning mot sin vilja? Det kan faktiskt bli så om det är för grumligt för att se ned till botten. Därför blir det så att man koncenterar sig på att hålla huvudet över vattenytan och lyssna på vad omgivningen säger åt en att göra.

Nu kan jag se botten. Nu står jag även med stadiga ben där och behöver inte kippa efter luft. Nu är jag redo att se efter vem jag är på riktigt. 

Just nu är det även andra saker som cirkulerar i mitt huvud som ni vet. Det är snart två veckor sedan jag hade positivt utslag på ÄL testet. Gissa vad som pågår i mitt huvud? 

Google adsense tog bort annonserna på min blogg. Då ansåg nog att annonserna klickades på, på fel sätt...