Nattsudd inlägg

 

  

I tisdags var vi där. Vi var i Falun på IVF kliniken. Innan åt vi en lussebulle på ett café som ligger på precis lagom avstånd från kliniken.

Vi fick sätta oss ned tillsammans med en sköterska som gick igenom hela behandlingen. Här har jag en fördel av att jag är sjuksköterska. Jag är inte rädd för sprutor och jag har inga problem att ge sprutor på andra. Tror inte att jag har något problem att göra det på mig själv heller.

Den 28 dec är dagen då den såkallade nedregleringen startar. Det innebär att jag ska genom ett hormon som sprayas i näsan försättas i ett slags menopaustillstånd (klimakterium). Östrogenproduktionen ska minska drastiskt. Detta för att i nästa steg ges sprutor för att få fart på hormonerna igen och framkalla så många ägg som möjligt.

Jag skakade inombords. Krister såg samlad ut. Jag har ju läst mycket om vad IVF är men Krister har knappt läst något om det. Men han behöver inte det, säger han. Han förstår ändå. Det gör han med. Det vet jag. Han förstår på ett jordnära och grundläggande sätt.

Jag önskar med att jag också kände det där grundläggande förståelsen och inte visste så mycket som jag gör. Det ställer till det. Det gör mig skakad, bekymrad och oroad.

När läkaren sen undersökte mig fann hon en stor äggblåsa som var på väg att spricka! Hem och försök sa hon – och det gjorde vi förstås! Nu har vi två hoppfulla vägar att följa. Antingen blir det ett Tussesyskon spontant eller så blir det förhoppningsvis med IVF. (Hjälp, jag skrev det)