Inte bara förkyld

Nere i en lång korridor står det som är jag. Tittar bortåt. Ser inte jaget utan ser bara en annan som kanske är jag. En suddig kontur. Det är en längtande mamma. Hon längtar efter sitt barn. Barnet finns inte mer. I rummet bredvid skriker en kvinna ut sin sista kraft hon har och får äntligen den belöning hon väntat på så länge. Barnet skriker. Det gör inte den här kvinnans barn. Det har somnat in i magen och tänker komma ut sovandes till världen. Barnet har stängt sina ögon fort och förhoppningsvis smärtfritt. Det var en chans, ett mirakel och nu vet hon aldrig om det kommer kunna hända igen, kan ett mirakel ske fler gånger?

I fönstret står en nyplanterad planta. Häromdagen log kvinnan åt sin man och en planta skulle planteras och växa med hjälp av skyddande plastväv. Hon log med hela sin soliga längtansfulla kropp till sin lika vackra kärleksljusa man. Han såg så glad ut. Plantan i sin lilla plasthydda skulle bli början på Växthuset. Växthuset som ska skapas i Trönödal, där de ska bo och skapa en framtid.

Solen strömmar nu in och fotosyntesen strömmar genom bladen som strömmar ned till stjälkens ände som förhoppningsvis sträcker ut sina små försiktiga spröt, en försiktig början till nya späda rötter.

Tiden står stilla i rummet. Kanske kan hon höra hur rötterna börjar växa, tårarna hör hon, snoret rinner längs överläppen, ned mot hakan, hon är inte bara förkyld utan ledsen också. Det är som att ha kommit till världens ände.