synlighet

Igår var vi på bröllop. Det var en släkting till Krister som gifte sig och Krister spelade sedan på festen. Jag var med och sjöng och spelade flöjt på några låtar. Jag ville så gärna vara närvarande men då och då försjönk jag i ledsna tankar, i tankar som drog mig bort. Krister såg det på mig förstås. 

Det var svårt att hålla sig uppe under en hel fest och inte prata om Tusse. Alla hans släktingar visste nog om vad som hänt oss och ingen sa något utan vi låtsades som om inget hade hänt. Kanske var det det som gjorde mig så trött och spänd i hela kroppen efter det att kvällen var slut. Det var ju bröllop och firande av brudparets kärlek. Det skulle nog känts konstigt om jag pratade om vår sons död då och tog uppmärksamhet till det. Samtidigt som det kanske inte skulle vara så konstigt om någon sagt: ”Jag hörde vad som hänt er, grattis till er son men jag beklagar att han dog” eller ”jag hörde vad som hänt, så oerhört tråkigt för er”. För mig betyder de orden mycket eftersom det då blir synliggjort det som faktiskt har hänt.
Det är sen det är oerhört skönt att komma hem, somna i Kristers famn och vakna dagen efter och sätta sig upp, hålla om varandra och titta på bilderna som finns på vårt minnesbord, tända ett ljus och gråta en stund. 

7 kommentarer:

  1. Jag har läst om människor som har en liknande upplevelse som din, det är så svårt att prata om att någon dött... Jag har aldrig varit i samma situation, men jag har bestämt mig för länge sen att jag ska benämna det som hänt, för det HAR hänt även om folk inte pratar om det.
    Man behöver inte älta och älta, utan bara berätta att jag vet om det och jag är ledsen för eran skull. Dessutom har ju du haft grabben levande i din mage i 9 månader, så han har faktiskt funnits.
    Eva-Lena

    SvaraRadera
  2. Det är inte lätt, jag vet. Det är först när man får erfara det själv tror jag, som man verkligen förstår hur man vill bli bemött, men som tur är så går det ju att lära genom andra som berättar! Visst är det bra? Men, jag vill också säga att jag faktiskt förstår den "andra" sidan. Som när vi var på bröllopet igår, det är inte helt lätt att mitt i allt firande börja tala om vår döda son. Jag kräver inte att de ska det, vet inte om det framgick i mitt blogginlägg, men jag kräver inte det, jag tänker inte strida för det, jag bara konstaterar det. Sen blir jag lite trött och så får jag ta hand om det senare. Kram, stor kram till er fina Vänner!

    SvaraRadera
  3. Jag tycker folk som bara nonchalerar är obetänksamma. De kunde åtminstone fråga hur man vill bli bemött om de nu är så himla osäkra. Svårare är så är det faktiskt inte. Vi ska inte ursäkta deras beteende med att de inte vet bättre. Då ansvarsbefriar vi dom och det..jag har gett det här en massa tankar.

    Litet respekt kan man visa. Man kan ge en kram och säga. Jag hörde och här är en extra kram.
    Det behöver inte vara så mycket.

    Jag strider för det så gott jag kan så fort jag kan. För då..då kanske de efter mig får det lättare som jag fått det, för de före mig har breddat väg. Jag tar det och ger det vidare. Som ett tack -för det andra faktiskt gjort.
    Men visst, ibland så är dte inte läge.

    jag blir ledsen med dig, Tusses fina mamma Anne.
    Ett extra ord..en extra kram..hur svårt är det?
    Vad kostar det?
    Och vad betyder det?

    Jag tycker du är mycket fin och beundransvärd och klok. Man ska vara snäll mot sig själv.
    Det är du värd. och bara fina du kan veta vad det är.

    (jag kan strida åt oss båda så kan du vila :) )
    Stor kram!

    SvaraRadera
  4. Fantastiskt gripande och ärliga ord i en blogg som är full av hopp skriven av en mycket klarsynt kvinna i sitt mest sårbara jag <3

    Styrkekramar från oss ..

    SvaraRadera
  5. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag vet inte hur mina syskon tänkte, men själv var jag helt uppslupen av bröllopet och en massa tankar kring det. Jag kan nog helt ärligt säga att jag inte hade en tanke på nåt annat just där och då.
    Brorsan gifte sig. Otroligt oväntat! Jag trodde alltid att jag skulle vara först ut. Jag har haft en brudklänning liggandes i skåpet länge nu, men som tur var blev den aldrig använd där och då. Jag tänkte på mamma som inte fick vara med och jag tänkte på vad otroligt stilig pappa var. Jag tänkte på vad dom skulle gilla presenterna vi hade på lager åt dom och som jag hade jobbat så för att få till. Åsså tänkte jag på låtarna vi skulle sjunga. Mitt första uppträdande någonsin, bortsett från skolan. Något vi försökt få till, men knappt haft tid att öva inför. Det var lite spänt och lite nervöst. Sen tänkte jag på Jens och det han och jag har... åsså funderade jag på om jag någonsin kommer få uppleva ett eget bröllop... Och om jag får göra det hoppas jag otroligt innerligt att det inte är för sent för pappa och farmor och morfar och alla att vara med ... Något jag är jätterädd för.

    Så det var mycket som pågick i min skalle. Kanske var det lika för mina syskon. Jag vet dock att de känt så för dig och att de tyckt, liksom oss alla andra, att det var otroligt orättvist och hemskt det som hände, och jag vet att de alla hoppas och håller tummarna för att ni ska kunna få ett barn till om det är så ni önskar.

    Jag är ledsen om du kände dig bortglömd på nåt sätt. Jag är helt säker på att det inte var någons mening. Vi var bara helt uppslupna i våra egna känslor kring det som hände.

    Stora kramar
    Tezz

    SvaraRadera
  6. Tack Tezz för att du delar med dig! Precis vad jag ville! Jättebra att få ditt perspektiv på det hela. Så är det ju, alla har ju sina olika tankar och funderingar. Jag har full förståelse för det. Och med dig har vi ju redan haft kontakt i allt det här. Du var ju hos oss på sjukhuset! Det betydde ju jättemycket! Är övertygad att det inte var någons mening. Det var ju bara det där att få höra några korta ord bara... att nämna det, göra det verkligt.

    Jag förstår verkligen dina funderingar kring bröllop och om er fina mamma som inte fick vara med. Jag funderar också mycket över bröllop. Jag är en obotlig romantiker.

    En dag så kommer du få använda din klänning och stå som brud och både Tusse och din mamma kommer glädjas åt dig!

    Många kramar tillbaka.

    Anne

    SvaraRadera
  7. En till sak... Jag glömde ju att skriva hur fint det var på bröllopet! Det var jättegod mat och fina trevliga människor!

    SvaraRadera