”Det var en båt som sa till
en annan; va du va stilig. Vi borde borda varann,
gjorda för varann och köla lite grann,
som bara båtar kan”.
I lördags var jag med Krister på fiskekrogen i Utvalnäs, jag sjöng med honom på några låtar och spelade även en del tvärflöjt men just när vi står där och sjunger båtlåten så hör jag Krister sjunga fjärde versen:
"Och hur vi sedan få
en och kanske två egna små jollar,
jollrande efter på släp
i ett navelrep,
e en hemlighet,
som bara båtar vet."
Jag ser hur han sjunger orden och inom mig går ridån ned. Jag grät inombords några tårar fyllda av längtan och saknad och mimade samtidigt på munnen för att inte avvika helt från låtens innehåll.
När vi först kom dit på kvällen så trodde jag inte att jag skulle stanna. Det kändes tungt inom mig. Förmodligen var det mest för att jag ätit lite dåligt. Jag märkte sen att energin kom tillbaka efter lite räkor och sallad. Det är mycket så nu, skillnad sen förr innan jag träffade Krister så fastnade jag lätt i tankar som drog mig nedåt, nu har jag lättare för att vara vid sidan av min smärta och bära den med mig och acceptera den. Den här smärtan är så konkret, påtaglig, obönhörlig om man jämför med ångest som jag känt mycket tidigare så är det sinnestillståndet mycket mer abstrakt.
Finaste Anne.
SvaraRaderaMärkligt. Exakt den låten hade jag i huvudet i morse. Fastnade på samma vers och tyckte att den kändes underlig på något sätt.
Tänker på dig Anne, önskar jag bodde närmre så jag bara kunde hälsa på.
Tusen kramar
Men... vad märkligt att du tänkte på den låten i morse. Versen handlar ju om att få små bebisar... små jollar förstås. Hela låten är ju som en sexakt egentligen...
SvaraRaderaTusen kramar tillbaka Marie!!
Sången är vacker och jag gjorde mig en bild av er -där ni stod och hur tårarna bubblade inuti.
SvaraRaderaJag började gråta med dig. Den är så söt, med liknelsen med jollarna. Nu kommer jag tänka på jollar varje gång..någon säger bäbisar..
Ja, ångesten kan man liksom anas sig igenom och man vet att det går över. För den är välbekant och man känner den. Och ångesten jag bar var gammal instängd gråt som jag inte ville släppa fri.För det gjorde för ont. Men så en dag bestämde jag mig för att det var enklare att ta emot den-det ovälkomna besöket en gång och sen slippa bli så förföljd.
Jag jobbade med det ett par år, hur många låter jag vara osagt.
Men sorgen är kärleken vi inte fick ge..så trots dagar den är tung och värker så bär jag den med mitt huvud högt. Den är min och den är den enda länk jag har -just nu. Sen blir det annan länk.
Stor kram
Inte anas..andas ska det vara.
SvaraRaderaKram
Aldrig trodde jag den dagen skulle komma då ögonen tårades av Båtlåt, men det var precis vad som hände just nu.
SvaraRaderaJag upplever också att det är stor skillnad på ångest jag upplevt tidigare och det jag känner nu, även om det ibland yttrar sig på samma sätt. I natt bara grät och grät jag och mannen sa vid något tillfälle att "ja, men så här mådde du ju ibland innan också", jag svarade att "det känns helt annorlunda, då mådde jag bara dåligt rent allmänt nu är det så konkret och orsaken kommer inte att ha försvunnit imorgon när jag vaknar."
Kramar
Hej!
SvaraRaderaJag tänker på er mycket, då jag hört om ert öde.
Tack för kommentaren på min blogg, och så sorgligt att er son Tusse skulle gå bort. Han hade blivit en sådan fin lekkamrat till Olle och kanske även den lilla tuss som jag har i magen.
Stor kram på er!!!
Ida
Tack för era kommentarer!
SvaraRaderaAtt bära sorgen med högt huvud låter som precis det jag gör nu. Det är en gråt som kommer då och då och ja tyvärr orsaken har inte försvunnit imorgon. Doch går det ju att andas nu med. Andas genom gråten, så kommer nya länkar bit för bit. Ni är mycket kloka! Ida, en dag önskar jag att både ditt lilla pyre och Olle får träffa vårt livs levande barn, i Trönö.
Kram till er alla fina!