Sandlådan

Vad vill jag? Jag vill beröra, röra mig framåt, beröra igen, vidröra något som lika gärna kan le, som kanske kan le men som har gråt i sig med. De är så nära varandra, gråten och skratten. Jag vill ta in världen men kan bara göra det i små portioner. Jag kan ta in bra när gråten får finnas med. När känslan får finnas med, då kan jag ta in dig och er. Det som är så fint är att det får den med er. Min känsla får hela tiden vara med tillsammans med er! Idag var ett sånt fint ögonblick när min granne kommer ut och säger att hon saknar Tusse här på gården. Han skulle ju ha varit här med oss, med dem, deras son som snart är fyra och deras två små nyfödda tvillingflickor. Det var så jäkla bra att hon sa så. Så bra. Jag fick kontakt med min känsla. Så jäkla bra var det med och sen, sen gav hon mig en kram.

Vem är jag? Jag är det jag är trots att jag fött ett dött barn. Ett barn som var vansinnigt perfekt och hade sin pappas fötter. Så lika, att pappan inte kunde sluta att hålla i fötterna för de påminde honom om sig själv. Jag är den jag är, lika förvirrad som innan, men sjungandes fortfarande och sökande efter det som jag vill.

Summan blir: Jag vill framåt, jag vill leva, älska, beröra och utvecklas. Jag är det jag är som innan men ändå annorlunda. 

Äntligen är sandlådan klar. Jag köpte den för att det skulle vara lätt att bygga ihop den men Krister har nu fått göra om den för det var inte mycket som stämde med konstruktionen. Sandlådan är till våra grannar, tvillingarna är ju lite för små förstås än... men fyraåringen kan ju gräva där och sen lära sina systrar en del och sen kanske de får en kompis där med... så småningom. Först måste vi bara fylla på med sand. Bra sand ska det vara. Det ska vi fixa nästa vecka!