Jag skulle frysa om brösten

Idag tänker jag på alla blommor vi fick. De lyser inom mig. De färgar av sin prakt på insidan av min hud. En bukett har jag som bakgrund på datorns skrivbord. Det lila ropar till livet och påminner om lust, det gröna viskar om hoppet och det gula smeker min kind.

Idag skulle vår älskade son varit nästan 10 veckor. Han skulle fått följa med oss till Hälsingland. Han skulle fått stanna med oss på vägen och äta glass. Han skulle fått sjunga med oss för Trönöborna. Han skulle fått träffa sin tremänning, lilla Olle. Jag skulle haft en klänning på mig som det gick att amma i, fast jag skulle nog frusit om benen och brösten med för den delen – men det hade inte gjort något. I och för sig hade jag nog klagat lite…

          men nu så här med facit i hand så klagar jag inte. Jag skulle göra allt för att få frysa om mina bröst, för att få amma vår fina son och jag skulle inte klaga en stund över vakna nätter. Jag skulle göra allt för att få höra vår lilla Tusse gråta och skrika och pocka på uppmärksamhet. Jag skulle göra allt för att få se hans vakna pliriga ögon.

Midsommar har mycket förväntningar i sig, förr om åren hade även jag det. Jag sökte och sökte efter sammanhang där jag skulle känna mig hemma. Nu är det inte längre så betydelsefullt bara jag får vara med Krister. Men jag vet hur det känns att längta! Jag vet hur det är att vilja ha en självklar tillhörighet. Nu har jag det. Jag är fortfarande förvånad och undrar hur det gick till. Ska fundera mer på det… och skriva mer.

Oavsett förväntningar önskar jag er en midsommar fylld av ödmjukhet inför livet.

                                                Det blir precis som det ska.