hur ska jag kunna påminna er
hur ska jag säga mitt namn
det som är, som har hänt
lämnar oss inte
det som är, som vi känt
det kan aldrig bli fel
förut letade jag bland stenarna
nu strilar sanden mellan mina fingrar
förut sökte jag bland skären
nu ristar ljuset en strimma hopp
livet ropar
sök inte mer
jag är här
 |
| Ett hjärta av mossa och ett flicköga på Tusses grav. |
Vackert skrivet och vacker bild,
SvaraRaderavacker pojke
i vacker grav
vacker mamma
saknande
vacker pappa
vakande
Vacker Värld
väcker smärta
skänker hopp
Varma kramar
Vackert skrivet Anne!
SvaraRaderaJa, verkligen jätte fint skrivet, och så fint hos Tusse! kram
SvaraRaderaHejsan!
SvaraRaderaVad fint du gjort på Tusses lilla grav, återigen slår det mig hur fel det är. Som att något inte är som det ska vara.
jag önskar världen hade varit med rättvänd.
Stor kram på Tusses jättefina pappa och mamma
Återigen TACK TACK! Känns så skönt att få era kommentarer. Jag har de senaste dagarna inte själv varit direkt aktiv på internet, men det är alltid härligt att få era kommentarer och komplimanger! Känner mig priviligerad! Kramar till er!!
SvaraRaderaDet där förstår jag så väl. Har själv varit med om detta. Har aldrig förlorat ett barn, det ska ju vara det värsta. Men har däremot förlorat en far, plötsligt, dagen före min 22års-dag. Min pappa var inte så gammal, 57 år, dog på fotbollsplanen, åtta minuter in i andra halvlek. Han var fotbollsdomare. Dessutom en känd sådan. Känd inom idrotten över lag.
SvaraRaderaSatt i Svenska fotbollsdomar-förbundet och bestämde vilka som skulle döma de internationella matcherna. Detta är ointressant för dig, men jag ville dela med mig, eller ska man säga vara delaktig?
Eftersom min pappa ansågs som en offentlig person, så satt det stora löpsedlar med namn och bild på min pappa över hela staden, dagen efter detta hade hänt. Även radio och TV tog upp detta . Min bror som var på semester på Kreta fick nog reda på allt efter att allmänheten visste. Som sagt, jag visste nu att alla visste. Men när jag klev utanför dörren och gick på stan, så märkte jag att folk inte ville kännas vid detta. De ville ogärna hälsa på eller prata med mig. Ja, de kände sig helt enkelt obekväma, osäkra, visste inte vad de skulle säga.
Men för mig blev detta en form av folkskygghet!
Det hela slutade med att jag försökte undvika de folk som jag antog skulle tycka att de skulle vara besvärligt för dem att träffa mig!
Helt absurt, men så är det. Folk orkar inte med tragedier, sorg och annan vad ska man säga, tragik.
Jag var 22 år, hade många vänner innan pappa dog, men visste precis vilka som var de riktiga vännerna när han hade dött.
Väldigt få vågade närma sig mig då, men de som gjorde det är jag innerligt tacksam för, dom glömmer jag inte.
Facktiskt så kan man även få nya vänner i sådana här tragiska situationer, det hände mig. Att vänner som man inte tidigare kanske sett som en vän, visar ett sådant fint hjärta och så tvärt om förstårs.
Tillbaka till din situation på bröllopet, så förstår jag precis hur du menar. Även fast det är en glad tillställning, alla vet vad som hänt er, ja en liten kommentar, en liten fin klapp på armen, ja, bara något till er, för ni vet ju att de vet!!!!!
Stor kram, tänker fortfarande så att jag blöder på er// Ewa Ä
Åh, Ewa, vad bra skrivet och öppenhjärtigt! Det betyder jättemycket att du delar med dig, det är det jag vill! Jag vill höra era kommentarer. Jag har fått en del nya vänner också i denna situation men faktiskt så har alla vänner jag haft sen tidigare visat en enorm sympati och släkten har också varit enormt stödjande, utom några i min släkt som jag tyvärr inte förstår mig på.
SvaraRaderaDet är härligt med människor som vågar vara spontana, öppna och känslosamma!
Tack och stor kram till dig!