Visar inlägg med etikett bouppteckning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bouppteckning. Visa alla inlägg

Bakverk som förför en gråtmild själ

Just nu befinner jag mig i ett stadium. Ett stadium av något. Ett något som jag inte riktigt kan sätta ord på, eller kanske jag kan det om jag bara låter fingrarna gå. Mitt inre hänger inte riktigt med och i det yttre så fortsätter allt gå framåt. Jag har ingen aning om jag är gravid eller inte. Visst finns det uttrycket som jag lite skämtsamt slängt ur mig.

Första gången vi gjorde IVF så kände jag det som en triumf att nu är jag minsann PUPO, pregnant until proven otherwise! Denna gång: Pregnant - blaha - blaha... inget som jag kan säga nu egentligen. Det går inte. Det bara tar emot. Jag har en avmätt känsla inombords. Ett stadium av något. Ett tillstånd som inte är spännande ens. Tyvärr så är det inte det hur mycket än ni andra säger det. Förlåt. Men jag tycker bara det är jobbigt och inte speciellt spännande.

Ruvardag 7:
Känner mig precis som vanligt förutom att jag grät för att det var så fantastiskt att se min systers fina bakelser i hennes nyöppnade café. Jag såg dem på bild på Facebook.

Jag grät också hejdlöst efter ytterligare ett smatter av förnedringar från min bror per sms. Jag vet att han inte har rätt. Ändå gråter jag för att det är så sorgligt hur det kunde bli så här och att det är så omöjligt att nå fram, nå in, få kontakt, mötas... hjälp, jag faller bara ned fast jag lovat Krister att stanna här uppe med honom i solen så upptäcker jag efter en stund att jag ligger nere i gyttjan och bara vill slåss, jag med, med samma fula verktyg som min bror använder.

Jag vill trycka till, trycka ned nåt i halsen på honom, göra honom så ledsen som han gör med mig, skjuta låga skott som träffar på riktigt känsliga ställen, sparkas och skrika men NEJ, jag gör inte det. Okej, lite gjorde jag det. Jag vet - några meningar som var låga. En kanske. Inte mer.

Efter ett tag kom jag tillbaka till sans igen. Jag pratade med advokaten och sen med juristen som är bouppteckningsförättaren och sen med min syster och sen hjälpte jag Krister lite emellanåt med bokföringen och sen tillbaka ned i gyttjan en sväng och tillslut hamnade jag på internet och letade brudklänningar.

Visst är de fantastiska och lika förföriskt goda som de ser ut! Böna Café i Bönan utanför Gävle finns de att smaka!


Ståndpunkt

Ruvardag 2:
Dagen började bra. Efter ett tag förstod jag att jag var arg faktiskt. Det var efter att jag fått svar från boupptecknaren. Förstod först inte var ilskan kom ifrån men förstår det mycket väl nu när jag tittar i backspegeln.

Någonstans pös ilskan ut så jag skrev ett långt inlägg som jag sen tog bort för jag fick för mig att det var för argt. Det var det inte enligt Krister. Så jag ska sätta tillbaka det, men jag kommer skriva till lite mer i det för att känna att jag har min ståndpunkt i det hela utifrån ett rent perspektiv.

Dagens positiva var att få ett sms från min älskade där det står: "Älsklingsruvis". Det gjorde att jag för ett litet litet ögonblick trodde på att jag ruvar igen. Kanske håller det där embryot på att fästa i slemhinnan precis i denna sekund. Jag känner inget. Nej. En sak har jag känt och det är att det gör ont över äggstocken... samma gamla känsla som vanligt när herr Endocysta växer till sig... Svullen mage till max och vill bara äta godis och jag hemföll åt det då jag köpte en glass tidigare ikväll. Det var mycket gott!

En annan sak som är annorlunda nu är att det inte gör lika ont att ta Fragminet. Det verkar som om jag är mer smärttålig.

Det är fortfarande magsjuka på jobbet. Jag får inte gå in på den avdelningen. Hoppas det inte sprider sig...

Så split i påsk

Helgen började tyvärr inget bra. Bouppteckning på skärtorsdagen. Det jag länge misstänkt blev senare under dagen bekräftat. Vår döda far har sått split emellan oss syskon, eller snarare emellan brodern och de två systrarna. I testamentet går att läsa att sonen ska ärva det mesta och döttrarna får hålla till godo med laglotten.

Hela mitt liv har jag sörjt att jag inte haft en far. Ibland har jag tänkt att det är jag som gjort något FEL och att jag borde ändra på mig lite bara så skulle det fungera i vår relation. 2010 tog jag upp kontakten med honom igen efter att inte setts på 15 år. Under dessa år ringde aldrig min pappa mig och frågade vad som hänt. Han utgick ifrån att det var jag som gjort FEL. Han ansåg nämligen att han hade ju överhuvudtaget inte gjort något för att vår relation var som den var. Detta ordet FEL som hela tiden klingade i mitt huvud, fel, fel, fel. Ordet fel har en motsats och det är rätt. Han var rätt och jag var fel.

Min bror har gjort rätt uppenbarligen eftersom han får en större del av kakan än vad vi systrar får. Vi har gjort FEL.

När jag frågade pappa om vi kunde låna lite pengar av honom inför IVF-försöken så sa han att han inte hade några pengar. Han frågade aldrig om våra IVF försök, han bara tittade på mig när jag ivrigt berättade om äggblåsorna som fanns och fnyste oförstående åt mig.  Jag tolkade det som att han aldrig förstod varför jag skulle ha ett barn över huvudtaget. När han fick reda på att jag var gravid med Tusse så slängde han snabbt ur sig en fråga/påstående: " Hur ska du klara det?".

Jag undrar pappa, vad tänkte du om mig egentligen? Vem var jag för dig?

Under torsdagen tog jag min sista tablett av primolut-Nor och än så länge, idag lördag finns inte en känning som liknar menssmärta. Det enda jag känner är en djup ledsenhet, sorg, frossbrytning, vallningar, rädsla och besvikelse.

Vi skulle haft besök här i helgen som skulle hjälpa oss måla lite i stora salen och därefter skulle vi äta påskmiddag. Vi hade inhandlat diverse olika mat inför festmåltiden och vi såg båda fram emot detta. De dök inte upp. Jag blev mycket besviken.

Förra året på påskafton var det 20 grader varmt ute och vi fick åka in till förlossningen och få hjälp att sätta en ny kateter på mig då den jag fick efter förlossningen drogs för snabbt. Jag hade fått reda på att jag skulle dra den på påskafton, problemet var att det var alldeles för tidigt att göra det eftersom jag hade över 1000 ml i blåsan när den sattes. Det gjorde att blåsan blev övertänjd. När man får en övertänjd blåsa så måste man för det mesta ha kvarliggande kateter i två veckor minst. Jag fick tillslut ha den i tre veckor. 

Förra året på påskafton skulle jag suttit och gjort trevande försök med amning och vyssjat en liten bebis, en pojkbebis, en så vacker efterlängtad son. Istället låg jag med en skavande kateter mellan benen.

Trots att jag ser allt vi har, det vackra, vårt hus, vår kärlek så känns denna påskafton väldigt sorglig. Jag längtar efter att få sova och vakna till en ny dag.