Axeln strejkar, inflammation. Två kortisonsprutor och datorförbud, eller Iphoneförbud kanske snarare. För mycket Iphoneanvändande på fel sätt gör att muskelfästena skriker. Så inspirationen tryter här vid tangenterna. Vi har därför sjungit hela kvällen!
Fick en jättegullig och kärleksfull hälsning med posten idag, innehållande blomstercheckar.
Tack fina omtänksamma Längtan!
Har kommit på att vi tänkt fel om Tusses död. Vi tänkte att han dog den 17/4 men så här efteråt har vi förstått att det var ju den kvällen med den obehagliga rysningen genom kroppen som han dog. Det var lördagen den 16/4. Han föddes den 19/4.
Dagen efter Tusses födelse så brast våren ut i sin totalt gröna skrud. Det var så obeskrivligt vackert och i chock gick vi ut från förlossningen och mötte värmen och allt det gröna som kom emot oss.
På ett sätt hjälper det nu att sommaren är så långt borta. Snön faller ned och lägger sig som ett täcke över vår längtansfulla smärta.
Jag har känt ett stort behov de senaste dagarna att få berätta igen. Berätta om Tusse, om kärleken, om hans ansikte, om förlossningen - vad jag tyckte om med förlossningen och vad jag inte tyckte om. Barnmorskornas insats och Kristers enorma stöd som han gav till mig. Han släppte mig inte en sekund. Berätta - om och om igen! Jag har fött ett barn! Jag har varit med om en hel förlossning!
Det är svårt att gå till jobbet med alla berättelser inombords. Det är svårt att bara vara bakom ett ansikte som inte bör pocka på för mycket medlidande. Jag vill ju bara berätta! Men... det är inget man gör vid morgonfikat förstås...
Imorgon är det dags för Falun igen. Ultraljud och räkning av äggblåsor, om det finns några. Jag tror och hoppas på tre och Krister tror det finns fyra. Vi tar E4:an denna gång. Vädret är för ostadigt för bergen.
Visar inlägg med etikett äggblåsor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett äggblåsor. Visa alla inlägg
Sprutdag 6
Igår var vi till Falun. Vi åkte över bergen. Från Hälsingland och in i Dalarna via en bergskedja. Sist vi åkte där låg det snö kvar trots det var snöfritt i Trönö och plusgrader. Denna gång var det bart och vägen var snabb att ta sig fram på.
Den här gången var det Dr Nilsson som tog emot oss. Jag fick lämna ett blodprov för att se hur östrogenhalten var och sedan gjorde vi ett ultraljud. Ultraljudet visade inte så mycket än... jag hoppas det är i sin ordning. Livmoderslemhinnan såg bra ut men han kunde inte se mycket till äggblåsor än. Jag hade bara sprutat i fyra dagar också, så vi hoppas det kommer se bättre ut på onsdag då vi ska dit igen.
Blodprovet visade på ca 800 i östradiol. Barnmorskan jag pratade med i tel sen sa att det var i nederkant men inom det som räknas som helt ok värde på denna dag i behandlingen.
Dr Nilsson frågade om jag varit gravid förut. Suck. Ja, sa jag, vi födde ju en död pojke i vecka 39. Jag blev inte ens arg. Faktiskt. Jag bara konstaterade det stilla. Han bad om ursäkt och sa att det var ju väldigt tråkigt. Han funderade över varför inte sjukhuset i Gävle kunde ha hjälpt oss att göra IVF eftersom det slutade så tråkigt? Ja, det undrar jag med.
Alla journaler borde ha en liten röd notis högst upp på varje blad där det står "OBS IUFD!" Det skulle underlätta en del missförstånd och det skulle göra mötet med läkarna mer empatiskt för vår del.
Idag är det ett år sedan, den där lördagen när Tusse förmodligen dog i min mage. Det känns så overkligt att skriva det. Det är nämligen fortfarande helt overkligt. Jag var hemma själv den kvällen och tittade lite på TV. Jag satt och guppade på en bobathboll och helt plötsligt kände jag det som en rysning genom hela kroppen. Jag började frysa och något hände. Helt klart. Något hade hänt. Det visade sig sen på måndagen. Något fruktansvärt hade hänt.
Kram till alla er därute!! Fina människor!
Anne
Den här gången var det Dr Nilsson som tog emot oss. Jag fick lämna ett blodprov för att se hur östrogenhalten var och sedan gjorde vi ett ultraljud. Ultraljudet visade inte så mycket än... jag hoppas det är i sin ordning. Livmoderslemhinnan såg bra ut men han kunde inte se mycket till äggblåsor än. Jag hade bara sprutat i fyra dagar också, så vi hoppas det kommer se bättre ut på onsdag då vi ska dit igen.
Blodprovet visade på ca 800 i östradiol. Barnmorskan jag pratade med i tel sen sa att det var i nederkant men inom det som räknas som helt ok värde på denna dag i behandlingen.
Dr Nilsson frågade om jag varit gravid förut. Suck. Ja, sa jag, vi födde ju en död pojke i vecka 39. Jag blev inte ens arg. Faktiskt. Jag bara konstaterade det stilla. Han bad om ursäkt och sa att det var ju väldigt tråkigt. Han funderade över varför inte sjukhuset i Gävle kunde ha hjälpt oss att göra IVF eftersom det slutade så tråkigt? Ja, det undrar jag med.
Alla journaler borde ha en liten röd notis högst upp på varje blad där det står "OBS IUFD!" Det skulle underlätta en del missförstånd och det skulle göra mötet med läkarna mer empatiskt för vår del.
Idag är det ett år sedan, den där lördagen när Tusse förmodligen dog i min mage. Det känns så overkligt att skriva det. Det är nämligen fortfarande helt overkligt. Jag var hemma själv den kvällen och tittade lite på TV. Jag satt och guppade på en bobathboll och helt plötsligt kände jag det som en rysning genom hela kroppen. Jag började frysa och något hände. Helt klart. Något hade hänt. Det visade sig sen på måndagen. Något fruktansvärt hade hänt.
Kram till alla er därute!! Fina människor!
Anne
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)