Först kände jag mig lite dum. Jag vågade inte fråga om er hjälp. Jag hade ju redan fått ett stort bidrag från en vän till IVF. Skulle jag våga fråga er alla där ute och alla jag känner på Facebook om att få till skänks ännu mer? Girighet? Känslor av skuld och skam uppenbarade sig inom mig.
Många bad mig öppna ett konto för ett tag sedan, så att de kunde sätta in en liten gåva. Jag räknade snabbt ihop att om alla mina vänner på FB satte in 100 kr var så skulle vi ha pengar till ett helt nytt IVF försök! Jag tänkte OJ, kan man göra så?
Tillslut vågade jag sätta ut kontonumret och jag vågade be om er hjälp. Men efter de följande inlägg jag gjort här på bloggen har jag börjat tvivla på om jag gjort rätt. Det var som det blev tyst på något sätt. Missförstå mig inte nu, det var flera som satte in pengar och det gjorde mig jätteglad!
Min pappa dog och jag tappade andan lite granna. Kanske gjorde ni det med? Kanske blev det för mycket? Kommentarerna från er försvann ett kort ögonblick och likaså på Facebook, blev det lite tomt. Jag tänkte att nu har jag nog fått min kvot. Nu har jag fått tillräckligt från alla och jag har inte orkat och hunnit läsa så mycket vad ni andra skrivit så därför är det nog ingen som är intresserad mer... Givandet och tagandet hade tippat över åt för mycket tagande. Många trodde nog att det behövdes så mycket med. Egentligen hade det räckt med 50 kr från er var...Så många är ni!
I går kväll var jag nära att lägga ned bloggen. Det kändes meningslöst på något sätt.
Men så tänkte jag att jag berättar lite om hur jag tänker och känner istället och helt plötsligt så förstår jag att alla ni nog tänkt en hel del med (ni har ju fullt upp med era liv också) och nu när jag berättade så fick jag ta del av era tankar! Därefter föll det ena efter det andra på plats.
Nu har ni visat att ni går från tanke till handling. Ni gör en stor gärning och min högsta dröm just nu det är att få dela detta med er! Tänk om det lyckas nästa gång - Tänk vilken lycka. Just nu i denna stund är allt möjligt och genom era kärlekshandlingar så får jag kraft att gå vidare! Era tankar är guld värda, ni som läser är så betydelsefulla. Jag vill ta del av det ni tänker och känner med.
Snälla Anne lägg inte ner din blogg!!
SvaraRaderaJag känner inte dig med du har berört mig med din saknad av ett barn att få hålla om och älska!
Om man kunde skulle jag ge dig mitt hjärterum så du skulle kunna känna känslan igen av ett liv i magen!
Jag själv har aldrig mist ett barn så sent i graviditeten men jag kan föreställa mig känslan, det jag har varit med om är missfall och det var tungt men det du har varit med om är 1000 gånger värre!
Jag hoppas att ni lyckas en dag och får ett syskon till eran underbart fina son Tusse!!
Tusen kramar till er!!
/Helena
Åh vad gulligt av dig att skriva så! Så innerligt hjärtligt! Tack för de värmande orden. Nej, jag ska inte lägga ned bloggen. MIn blivande man tycker i och för sig att jag lägger ned alldeles för mycket tid med att sitta vid datorn men det är nog andra saker jag borde rensa bort först som har med internet att göra.
RaderaSkriva i bloggen är ju ett gott syfte och förhoppningsvis väcker jag lite tankar hos en och annan ibland!
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter och tankar!
Kram!
Fortsätt dela med dig av dina tankar Anne! Din kvot kan aldrig bli fylld, det borde den inte bli för någon människa. Det är fint att våga be om hjälp till stora och viktiga saker, och vi finns här på jorden för att hjälpa varandra genom livet. Människan är till för gemenskap. Kram från Vickan.
SvaraRaderaSå sant Vickan. Jag ser det ju också så att vi är här för gemenskap och att hjälpa varandra. Jag tänker ju någonstans att jag absolut skulle göra samma sak om någon annan bad mig! Kram!!
RaderaKära Anne,lägg inte ner bloggen!! Fortsätt att dela med dej av dina tankar,om du känner att du vill och kan och blir styrkt av det. Jag är övertygad om att du styrker många av oss också,vi som läser. Jag tänker så mycket på vad du fått gå igenom och hoppas så att du snart ska få det du verkligen förtjänar,en liten som får stanna hos er...! Samtidigt hjälper du mej att se mitt liv från ett annat perspektiv,att riktigt känna värdet av vad jag har och inte klaga så mycket över vad som egentligen är mycket små saker. Jag vill gärna försöka hjälpa ekonomiskt,men det får tyvärr dröja lite. Läget på ekonomifronten här är inte att jag får hoppa över lite nöjesshopping,snarare hur jag ska få toapappret att räcka till det ramlar in nya pengar.... Klagar inte alltså,bara förklarar! Tänker på er!
SvaraRaderaKram,Maggan
Tack för fin förklaring. Jag vet så väl hur det är att ha lite pengar! Jag är glad om jag kan skriva så att det kan få några läsare att se sitt liv ur fler perspektiv!
RaderaFortsätt gärna läsa och ibland ge mig ett livstecken!
Kram kram!!
Många bäckar små blir förhoppningsvis till ett tusse syskon, du kämpar för det du mest vill i ditt liv.
SvaraRaderaAtt få fullborda dig genom att få föda ett levande barn. Att be om hjälp är en styrka och ingen svaghet.
Känn dig stark, du går din väg, du kämpar för att nå ditt mål. Det kan aldrig vara fel.
Att få hjälpa andra är en ynnest och du ger oss den!
Fredags kram och hoppas du får en fin helg
Tack Lisis, du okända syster som jag ändå har så mycket gemensamt med! Kram!
RaderaAnne jag följer din blogg men kommenterar nästan aldrig, På nåt sätt är det enklare att bara läsa. Jag hoppas så! att ni ska få ert kärleksbarn den här gången. Många kramar!!
SvaraRaderaTack för att du läser min blogg. Hoppas den kan ge dig något! Jag är glad du finns där! KRam!
RaderaHej Anne
SvaraRaderaJag följde dig under Tusse graviditeten då vi hängde på samma forum. Maken undrade vad det var för fel då jag satt och grät framför datorn och jag kunde knappt få fram orden att du förlorat Tusse. Tusse är ju dessutom bara en dag äldre än min son, så därför berör din historia mig väldigt mycket. Jag värdesätter varje dag med min son och önskar att alla som kämpar och vill också ska få det.
Nu har jag äntligen kunnat sätt mig ner och jag har dessutom hitta bankdosan och jag har fört över ett litet bidrag. Jag hoppas verkligen att du får ett levande barn! Många många kramar!
Jag vet ju så väl vem du är!! Sara, kan din son gå nu? Jag funderar mycket hur Tusse hade varit idag, vem han hade varit... Hur är din son? Kramar
RaderaHar skickat ett "litet" mejl ;)
RaderaAnne: tänk inte ens tanken! Jag kollar fler ggr vraje dag om du skrivit nåt. O nu när man är 'aktieägare' i ditt kommande barn ;)) så vill jag vara med på vägen och följa miraklet!! Du är enastående och en fantastisk skribent, fundera istället på att skiva ner, mer!! Stor kram
SvaraRadera