Staka ut en ny bana

 

Jag vill köra på. Jag vill staka upp banan och ge mig ut i spåret igen!

Nu är det allt eller inget som gäller. Det går att jämföra med den kreativa processen som har tre stadier. Tillblivelsen (precis som med befruktningen), assimileringen det vill säga, tillväxten (barnet växer i livmodern) och sedan kommer fullbordan av det kreativa som man skapat (Alltså barnet föds!)

Vi fick ju vara med om 2/3 av den processen och fullbordandet blev vi utan! Jag födde honom och han var ju en helt fullbordad liten människa, men den totala tillfredsställelsen, efter att ha burit ett barn i nio månader, den uteblev helt. Glädjen och kärleken över att få titta in i sitt barns pliriga ögon och leta efter kontakt, den uteblev. Kärleken i att få se på sin skapelse, sitt vackra barn, lägga honom vid mitt bröst, pussa honom på den varma kinden. Allt det uteblev. Det blev bara tomt och ett ihåligt rum som jag nu fått bära med mig i snart 11 månader. 

Det är därför vi inte kan tänka oss att adoptera (nu får vi inte heller det, för vi är för gamla). Men många frågar oss och vissa försöker påpeka att vi kan adoptera istället, att det finns faktiskt andra sätt att få barn än att föda fram dem själv.

Det tänket går inte ihop med mina känslor för fem öre. Det är att rycka bort hela fullbordan i ett enda slag att tänka så.

Vi måste fixa detta! Vi vill ha ett levande barn.