Flera skikt inom mig jublar av all kärlek jag känner från alla er läsare. Igår fick jag flera fantastiska meddelanden om att ni vill hjälpa oss. Samtidigt innehåller flera skikt inom mig mer och mer sorg. Det känns svårt att säga det. Jag hade önskat att jag kunde säga annorlunda. Men Tusses ett-årsdag närmar sig nu mer och mer och skräcken över att aldrig kunna få ett barn naglar sig fast i mig. Allt som oftast tänker jag att det hade varit bäst att jag aldrig blev gravid i augusti 2010. Då hade jag aldrig fått vara så nära det jag aldrig helt fick uppleva till fullo. Då hade jag besparats all den här smärtan som jag nu blivit tvungen att förhålla mig till.
Nu gäller det att komma på något. Som om jag inte gjort det då hela tiden?
Vi ska starta ett företag med massor av innehåll och vi ska gifta oss. Räcker inte det för att avleda mig från besattheten, sorgen och längtan? Nej, det gör tyvärr inte det. Just nu är jag inne i en period då jag gråter varje morgon och saknar vår fina underbara son. Inget kan få mig att tänka på annat verkar det som.
Jag letar fortfarande efter det som jag ska göra för att locka fram hela min kompetens och hela min kreativitet. Frågan är, vad är jag bra på? Vad gör mig glad att göra? Vad får mig att gå upp i det till den grad att jag glömmer tid och rum? Av vilken grund vill jag göra saker? Är det för att jag saknar det i mig själv eller är det för att jag vill syssla med det? Jag behöver glömma en stund min tomma famn... något riktigt uppslukande skulle jag behöva göra. Den här sorgen äter upp mig annars.
Kära Anne, Du berör och jag önskar dig något som kan lindra din smärta och sorg. Du behöver precis som du säger något som kan göra att du glömmer tid och rum för en stund. Det har hänt mycket för dig den sista tiden och det sätter sina spår. Du har en förmåga att uttrycka dig och det är säkert en bra bearbetning i din sorg. Försök att fokusera på det som är bra i ditt liv, att du har träffat en underbar man, köpt ett hus och börjar en ny resa. Försök att finna något som kan glädja dig och känna tacksamhet. Jag vet att det inte är lätt men gör ett försök för att hitta något annat att fokusera på. Jag lämnar ett bidrag till din önskan och hoppas att allt blir bra för dig och Christer. Stor KRAM Eva B
SvaraRaderaJag skulle spontant bara vilja säga: Be, bara be till en högre makt eller något annat du tror på, be att våga hoppas igen, för det är just det jag ser i det du skriver, att du inte vågar hoppas, att skräcken tar över och den kan man sällan distrahera bort. När jag har haft det som dig har jag bett, verkligen bett om hjälp med rädslan, med hoppet, med allt som är för tungt att bära själv just nu.
SvaraRaderaJag önskar nästan jag kunde ge mitt ännu ofödda barn till dig, men så fungerar ju inte livet. Vet inte vad du kan göra för att slippa stå naken inför sorgen varje morgon; tror fortfarande att du en dag kommer bära det levande barnet, inte bara inom dig utan i den fysiska verkligheten. Största kramen, Vickan.
SvaraRaderaJag känner så mycket med dig och känner igen mig så mycket i det du skriver. Den sista månaden fram till Noas ettårsdag segade sig fram, det kändes som att varje dag var en månad. Och jag grät, jag grät massor.
SvaraRaderaJag hoppas så innerligt att du får uppleva känslan av att få vara gravid igen och få uppleva hur det är att vara mamma till ett levande barn. Ibland så känns det outhärdligt att vara gravid men i perspektiv till att inte vara det så blir det oftast mycket mer uthärdligt för jag kommer ihåg rädslan jag hade över att inte kunna bli gravid igen. Jag tror att ni kommer att lyckas och jag hoppas verkligen att det är snart!
Kramar
Läser dina ord och tar del av din smärta och försöker närma mig dig på ett varsamt och omtänksamt sätt. Man blir så ödmjuk inför Livet själv när man möter sorg. Önskar så att man genom tankens kraft kunde ändra allt till enbart lycka och glädje. Men det enda man kan göra är att säga Ge inte upp. Se det som en lång och svår resa som ni måste kämpa er igenom, tillsammans. Det är er resa och det är ni som måste ta varje steg och andas varje andetag. En dag är ni framme vid regnbågens slut och där har ni er skatt, i vilken form det än må ha.
SvaraRaderaVarma medkännande kramar från en "syster" som kämpat i snart 3 år på att ens få ett plus på Stickan.
Åh Anne, om jag bara kunde ta bort den smärtan som du känner. Önskar så att nästa ivf-försök funkar. Det är några hundralappar närmre nu iallafall. Miljoner kramar!
SvaraRaderaJag saknar ord. Vad säger man när man verkligen känner en annan människans sorg men inte vet hur man ska bemöta den? Kanske är det därför du ibland känner av tystnaden. Just för att man inte riktigt vet hur man gör. Man känner, man gråter med, man önskar och hoppas. Men orden når inte fram. Det finns inget jag hellre vill just nu än att få hoppa in i din vardag, berätta hur fin du är och att NI kommer att lyckas. Det KOMMER att lyckas.
SvaraRaderaMitt i allt så är jag så himla glad för att du har en fin man och ett bra liv och många som bryr sig om.
En stor, verkligen varm kram från mig.
Känner din sorg och smärta rakt igenom. Gör så förtvivlat ont.Förstår hur förbannat tungt det måste vara. Men känner också din styrka och er kärlek. Den lyser starkt rakt igenom.Hoppas och tror att ni snart får ett nytt litet hopp att bära. En liten livlig och go baby.
SvaraRaderaKram Teresia
Skickar kärlek, ett litet bidrag och framför allt en stor förhoppning att det ska komma en liten efterlängtad baby. Kram!
SvaraRadera