Ligger ändå kvar på filten en stund. Duvan är borta för länge sen. Grävmaskinen dånandes och i mig snurrar minnena sig upp. De spinns till en tråd, som skimrar hallucinatoriskt i grönt från gräsmattan. Det är som en dröm bara. Det har ni nog hört flera sagt, som varit med om något svårt, att de säger att det är som en otäck mardröm och att de inte förstår alls att det hänt. Så är det, precis så är det! Det är som det som hänt inte har hänt. För mig är det inte riktigt som en mardröm utan mer som ett skimmer. En chimär. En illusion.
Först gick jag i nio månader med en växande mage och runt v 22 började jag känna sparkar och senare kände jag hans rumpa som jag kallade rumbarumpa för han rörde sig så livligt med rumpan att jag ibland trodde att huden på magen skulle spricka. Min lilla rumbarumpa sa jag, och klappade mig på magen. Under nio månader fattade jag inte att det var sant att jag var gravid och nu fattar jag ännu mindre att jag varit gravid och tankarna om hur det skulle kunna vara idag där ute på gräsmattan om inte Tusse dött snurrar saktmodigt runt i huvudet.
Hur klarar man en sån grej? Att ens barn dör? Jag fick den frågan av en bekant och svaret är: Man klarar det, det är bara hur man hanterar det som är frågan. Så är det med alla svåra händelser, tankar och känslor i livet. Det är inte att det händer och känns och tänks utan HUR du förhåller dig till det som sker som är grejen. Så därför, man klarar en sån grej, det gör man. Tusse kom in i mitt liv, i min livmoder, levde och fick mig att längta och sen dog han och då fick han mig att känna ännu mer och tänka ännu mer. En full extas med ett totalt antiklimax. In som en lockande virvelvind, en lekfull melodi och sen står jag ändå på något märkligt vis, kvar i virvelvindens mitt.
