Så fort jag är bland fler människor än två så lever jag upp en stund men så fort vi kommer hem till vårt fantastiska hus, bara vi två, så vill jag bara gråta. Det gör väl kanske inte saken bättre heller att jag nu i dagarna har påbörjat en stimuleringskur med klomifen (pergotime). Sista tabletten i morgon.
Det finns vissa saker jag skulle behöva lägga av med, jag vet det, men fortsätter ändå enträget och vet ni, det bara sårar mig trots att det är fantastiskt, så är det så sorgligt att få veta att en efter en blir gravid och inte jag, det gör mig mer och mer nedstämd och sorgen efter Tusse tonas inte ned förstås. Den växer änmer. Men - jag kan ju lägga ned att läsa om det, eller hur?
Tänk att det ändå är så att depressionen kommer till människan, nu till mig (igen) och ordet kul får mig bara att känna ångest. Den kommer trots jag säger åt den att gå och den kommer trots jag räknar upp allt det jag har som är gott. Den kommer och smyger upp mot mig och överrumplar mig bakifrån när jag minst anar det. Den viskar till mig att inte slösa bort mitt liv, istället gör jag motsatsen, det som är jag är någonstans där jag inte borde vara. Det handlar om det jag arbetar med. På andra plats kommer ändå det här med barnlösheten och sorgen efter Tusse. Alla borde få vara någonstans där de trivs eller åtminstone har ork att göra något annat när de inte arbetar som för de närmare ett liv med kvalitet, närvaro, glädje och kreativitet. Alla borde få vara någonstans där ens resurser tas tillvara.
Om jag går in i sorgen efter vår son så blir jag nästan galen av förtvivlan. För två jular sedan så var jag gravid med vår fina pojke. På alla bilder som finns från den tiden, så lyser mina ögon av sån glädje och det är så smärtsamt att se. Förra julen hade jag ändå hoppet uppe. Alla släktingarna var här och i januari skulle vi få påbörja vårt första IVF. Nu borde vi väl också känna hopp inför äggdonationen, men jag är så skeptisk till att det ska kunna fungera. Gråten som finns inom mig, kanske behöver komma ut, eller så behöver den inte det? Ibland kan gråt vilseleda mig bort från det konstruktiva.
Just nu i skrivandets stund, blåser en liten lindring in. Jag har nyss lagt in favoritsillen och lyssnar på perfekt musik för min sinnesstämning. Min man finns i rummet bredvid. Jag ska gå in till honom nu. Lägga min hand i hans. Bara sitta där en stund, känna fötterna mot golvet, andas och sedan gå och sova.
Jag saknar massa människor, men orkar inte riktigt kontakta er. Kom ihåg att jag inte glömt bort er.
All kärlek till er läsare!! A good enough day to love.
 |
| Den supergoda sillen. |
