medicin och sjukskrivning

För sex dagar sedan började jag äta en ny medicin. Jag har sedan september ätit prolaktinhämmare och då ätit Pravidel men har nu på grund av håravfall börjat äta Nor-Prolac istället. Kanske hade mitt håravfall att göra med just den medicinen. Ett tag trodde jag det var DHEA:t som var tjuven. Man kan få håravfall av det med. Nu ska jag i alla fall testa en ny prolaktinhämmare så får vi se vad som var vad.

Jag är mycket tacksam att jag är sjukskriven under tiden denna medicin sätts in. Jag är fullkomligt utmattad och trött emellanåt vilket är en av biverkningarna förstås. En annan är illamående och kräkningar. Typiskt att jag skulle testa denna medicin nu mitt emellan ägglossning och mens. Det gör ju att jag tror att biverkningarna är något annat !? Vissa nätter sover jag 10 timmar och kan ändå gå och sova middag sen utan problem. Jag tänker att det är bra att jag är sjukskriven ett tag nu. Jag behöver samla kraft inför våren och den stundade äggdonationen. Jag behöver ta det på allvar. Jag behöver förbereda min kropp - inte bränna ut den. Det är därför bra att jag kan vara hemma men också göra saker som fyller på med energi. Utföra lite uppgifter då och då men kunna vila precis när jag behöver. Den möjligheten har man ju inte på ett jobb. Tanken är att jag ska vara sjukskriven ca två veckor till. Så länge uppsägningstiden är - sen får vi se. Kanske blir det så att jag blir sjukskriven på deltid. Jag hoppas det med tanke på min utmattning.

Jag har idag köpt tigerbalsam. Det var längesedan den doften fick nå min näsa :-D. Jag tänkte jag skulle smörja in min stackars värkande armmuskel med det. Det var armen i första hand som fick mig att inse att jobba på ett ställe där man sitter vid en dator hela dagen nog skulle bli döden för min arm... Sen fanns det andra skäl med men de ska jag inte gå in på nu, armen är det huvudsakliga skälet. 

Senaste tiden

För några veckor sedan ringde läkaren från Åbo och äggdonationskliniken. Han ville bara försäkra sig om att det var okej att de gör s.k. ICSI på äggen om det behövs. Ni vet då de injicerar en spermie in i ägget vid befruktningen. Det sa jag var helt okej. Han meddelade sen på sin brutna svenska att det kommer vara vår tur i april eller maj. Det är klart jag känner mig glad att vi står i kö och att jag kanske har möjligheten att bli gravid i år men mina förhoppningar är ganska små ändå. Känner mig inte så positiv just nu och det är nästan svårt att omge mig med positiva människor har jag märkt. Jag menar när folk hela tiden säger hur fantastiska deras liv är.

Det är en sak som oroar mig vad gäller äggdonationen och det är min stresskänsla i kroppen. Senaste tiden har jag fått flera utslag av herpes på mina läppar. Det tyder på stress och jag känner att det susar i huvudet och jag fortsätter och fortsätter att hålla mig upprätt och göra det jag gör trots att kroppen skriker att den vill gå och lägga sig. Varför går jag inte och lägger mig då, kanske ni frågar er? Om man har sovit mer än 10 timmar på en natt så känns det helt avigt att tänka sig att man ska behöva sova mer...  Jag sover 10 timmar på natt men är dödstrött när klockan är efter lunch. Inte trött på det där sömniga viset, utan just utmattad med en värkande nacke på köpet.

Som jag skrev i mitt inlägg igår så har jag sagt upp mig från jobbet på 1177. Min axel och arm klarade inte av det monotona som var att sitta vid en dator hela dagarna. Här hemma är en annan sak, jag skriver lite och sen kan jag gå och slappna av en stund. Det kan man ju inte göra på sin arbetsplats, bara så där.

Jag är just nu sjukskriven på grund av axelbesväret men frågan är om inte min utmattning har lika stor del i min totala hälsostatus.  Jag är sjukskriven under tiden min uppsägning ska gå igenom. Det är en månads uppsägningstid. Därefter får jag söka ett nytt jobb. Det bästa vore dock om jag hittar ett jobb på 50 % och att jag kanske kan vara sjukskriven 50% ett tag framöver. Jag behöver hitta ett sätt att återhämta mig mellan varven om det över huvudtaget ska vara någon vits att göra den här äggdonationen.

Det går verkligen upp och ned, hela hela tiden. I morse kunde jag konstatera att min temp efter att ha gett mig hopp igår, då den steg de grader den ska stiga efter ägglossning sågs nu ha sjunkit tillbaka till noll-läget. Alltså den temp jag har innan ägglossning. Jag tog inte den där Ovitrellesprutan och det ångrar jag nu. Kanske hade den hjälpt till... vem vet?

Så ser det ut. Just nu.

Samtidigt är jag så glad och tacksam över alla människor som uppskattar det jag och Krister gör. Vi har fått väldigt många gillare till vår företagssida på Facebook och det vore väldigt kul om jag kunde få igång min verksamhet här mer och mer: www.facebook.com/Tuvalina
Info finns också på tuvalinaitronodalen.blogspot.se Vi håller på att fila på en hemsida också :-)

Krister håller på att trilskas med ett element i stora salen som innan vi flyttade in användes men som stängdes av vid ett tillfälle och tyvärr frös sönder. Om några timmar får vi veta om det går att använda det. Vi behöver få upp värmen mer i lokalen.

Min fasad - allas fasad

Jag har en fasad. Eller, har jag inte det? Det yttre, mitt leende känns relativt äkta men ändå inte. Inuti brinner det, eller snarare är det en glöd som är på väg att falna. Jag hör mig själv skratta. Jag hör mig själv småkonversera och jag är så nära att brisera. Att falla igenom, läcka, tappa fattningen. Jag säger några ord som på ytan är en vardagskonversation men som i undertexten har en sorg som skriker sig svart. Skulle någon fråga, just då, en fråga som sticker hål på fasaden så skulle jag brista, men jag är egentligen inte rädd för det men det är bara det att det har blivit vardagskänslor för mig och det vet ingen om. Vi är flera som lever bakom fasaden. Det vet vi.

Min bloggvän skriver här om meningsskapande. Jag läser hennes fantastiska text, hennes ord strömmar, flödar och strilar över sidan. Hon sätter känslan och tankarna i fokus så jag alldeles häpnar över hennes uttrycksförmåga. Jag vill gripa tag i texten, föra in den hos mig, leva mig igenom den, låta mig inspireras av den, skriva mer själv och orden vill flöda ur mig och jag vill läsa texten igen och igen och igen och ge henne svar.

Men någonstans märker jag, och jag har tänkt på det ett bra tag nu. Jag har inte så mycket kraft som jag begär av mig själv att ha. Inte så mycket möjlighet att ta till mig texter som jag önskar att jag hade.  Mitt emellan ögonbrynen strax ovan näsroten sitter det så kallade tredje ögat. Precis där sitter ett starkt starkt spänningsfält hos mig. Jag tror det kommer av spänningar i nacken. Men vem, vet, kanske har det med djupare mer undermedvetna strömningar att göra. Det tredje ögat är nämligen fysiologiskt relaterat till hormonkörtlarna och hypofysen! När jag försöker läsa så grumlas synen, det blir fläckar framför ögonen och synskärpan försämras. och jag som vill omfamna texten och analysera som är det som jag faktiskt älskar att göra, nämligen leka med texter och ord och gärna skriva tillbaka, ge ord tillbaka till den som ger mig meningar. Men min analysmotor saknar smörjmedel, den klarar inte längre av att ta sig an texten. Den är för massiv, för stor, svarta bokstäver som gör sig till fläckar på näthinnan.

Jag tänker att jag ska vila. Vila ordentligt. Riktigt riktigt koppla av. D j u p a v s l a p p n i n g. Jag tänker att jag behöver det för att överleva. Jag behöver stänga av bruset. B R U S E T. Jag inser, hur svårt jag har att verkligen göra det och inte bara tänka det. Jag tror att jag låter bli det, för att resultatet kommer inte tillräckligt fort. Det är inte tillräckligt nära för mig att kunna se igen, analysera och ge respons. Effekten dröjer. Liksom barnet som dröjer. Om och om igen. Tanken som inte får förbjudas men som ändå inte får ta över. Känslan likaså. När, när, när, kommer det hända?

Och FC. Den dagen någon kommer säga att vårt kommande levande barn kom till på grund av att Tusse dog och att det var en mening med det, då kommer jag släppa bomben på riktigt.

Utmattad.

Då är jag här, dit jag inte ville komma. På randen av total utmattning. Gråter på jobbet, gråter på vägen till jobbet, gråter på vägen från jobbet och orkar inte lyfta en spade för att gräva i trädgården, fast jag är hemma och bara har så mycket fint runt mig. Hur jag än vill och längtar efter att få göra saker så orkar inte kroppen. Min armar är som bly. Det är som om någon sitter på mina axlar och trycker ned dem.

Jag är orkeslös och utmattad.

I måndags på VUL var det positivt besked. Förmodligen har jag helt själv haft ägglossning och kroppen verkar ha en del förmågor kvar i alla fall.

Nu ska här sovas, skrattas, gråtas, solas, bara surfas lite grann, älskas, kramas . .. Jag sjukskrev mig en vecka till att börja med så hoppas jag denna utmattning inte är något som blir kronisk.