I morse ringde telefonen från dolt nummer. Det var en chef över en enhet på Hudiksvalls sjukhus och hon ville gärna ha konferens i vårt hus med 100 av sina medarbetare. De ska ha verksamhetsplanering. 50 personer den ena dagen och 50 personer den andra. Jag stammade lite och blev lite paff över hennes förslag men det var ju jag som skickat ut reklamen till henne men egentligen i ett annat syfte att få göra en annorlunda lunch på min systers café. Eftersom de åker från Hudik så tyckte de att det passar mycket bättre att komma till oss i Trönö.
Sagt och gjort. Nu är det bokat. I mars. Det innebär att vi har en hel del att göra för att kunna ta emot dem då och skapa en trevlig dag för dem. De ska få fika, lunch, underhållning och musiktävling!
Det pulserar inom mig av idéer men även lite rädsla att något ska gå fel eller att vi inte ska hinna få ordning här.
Vi behöver fixa ett lån för att kunna iordningställa lokalerna på nedervåningen, därför har jag fått en tid på en bank på fredag i nästa vecka! På måndag börjar jag även ett nytt jobb.
På graviditetsstickan intet nytt... denna månad med pergotime gav ägglossning men inget guldägg.
Visar inlägg med etikett Pergotime. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pergotime. Visa alla inlägg
Nytt år
Egentligen ser jag inte ett nytt år som något magiskt, att det ska på något sätt bli annorlunda bara för att det är ett nytt år. Jag ser det som att vi har möjlighet att börja på något nytt varje dag.
Jag ska ändå sammanfatta 2012. Inte med så många språkliga utlägg och funderingar utan mer sakligt vad som hänt månad för månad.
Januari/februari - hade hoppet i sitt sköte. Vi stod inför den första IVF behandlingen. Tre embryon blev till på självaste "Alla hjärtans dag" Endast ett överlevde och det sattes tillbaka i min livmoder men glädjen var ändå stor! Det blev ett minus på testdagen 1 mars.
I februari sände vi också ut vår inbjudan till vårt bröllop som skulle bli av i juni. Vi gjorde en digital inbjudan ackompanjerad med en låt av Asa "Be my man".
Den 7 Mars dog min pappa i en stor stroke. Det var väntat då han under lång tid varit sjuk från och till. Jag hade dessvärre ingen bra kontakt med min pappa. Anledningen till att jag haft svår ångest i mitt liv bottnar sig nog en del i mitt förhållande till min pappa. Det är dock inget jag fortsätter att "skylla" på utan jag arbetar ständigt på att gå vidare i livet och göra mig fri från min låga självaktning. Min pappa hade testamenterat allt till min bror som straff åt mig och min syster då vi inte klarat av att ha kontakt med honom. Krister och jag sjöng på hans begravning.
I april var det Tusses ettårsdag. Vi gjorde klart hans sten. Krister ristade in hans namn och datum för födseln och sen fyllde vi i det med vit nagellack. Jag skrev ett blogginlägg om det. I April var det dags att starta IVF nr 3 vilket resulterade i ett fint embryo som sattes tillbaka men även det blev minus på testdag den 11 maj. Förhoppningarna var så stora och besvikelsen total förstås.
Den 24 april bildades vårt företag: Tuvalina i Trönödalen.
I slutet på maj så var jag helt uttömd på energi och blev sjukskriven från jobbet. Jag kunde inte köra bil, utan var tvungen att stanna vid vägkanten och sova.
Vi fortsatte förberedelserna till bröllopet. Så många som 117 personer skulle komma!
Årets höjdpunkt - Den 30 juni var det dags. Bröllopet! Det blev en fantastisk dag för oss båda. Det var som en saga från att ha börjat i katastrof på fredagskvällen då vi trodde att hela bröllopet skulle behöva ställas in på grund av de skyfall av regn som öste ned om och om igen. Bröllopet var perfekt på alla sätt och vis, utom två bottennapp.
Bottennapp 1: Brudbuketten. Min brudbukett som jag borde ha beskrivit bättre för floristen hur jag ville ha den. Det är så knasigt när man har en bild inom sig och så tror man att man gett uttryck för den. Buketten - Den såg snarare ut som en liten vissen stängel med några vita rosor i toppen. Det roligaste var de långa stjälkarna. Jag hade velat den skulle vara rund, stor och överöst med champagnefärgade rosor. Istället blev den en trist tillställning som när jag ser den på bilden blir full i skratt. Jag förstår inte hur man kan misslyckas så med en bukett?
Bottennapp 2: Var servitriserna som vi hade hyrt in. De skulle få en bra betalning, helt rättvis. Men på min egen bröllopsnatt stod dessa unga tjejer och bråkade med mig och var missnöjd över hur hårt de fått jobba och att de minsann ville ha mer betalt. Vi hade under kvällens lopp frågat dem vid upprepade tillfällen om det var något de tyckte var jobbigt, om allt gick som det skulle osv osv... men de sa hela tiden att allt var bra. Istället för att säga till oss under kvällens lopp så står de sedan mitt i natten och tjafsar med mig om pengar. Det sitter tyvärr kvar som en tagg, deras beteende, deras attityd brände sig hårt in i mig. Vilket enbart berodde på att de är bortskämda och inte vana att jobba.
Som ni märker har händelsen med servitriserna tyvärr överskuggat mycket av det vackra med bröllopet. Men ser man på bilderna här nedan så ser man hur otroligt lycklig jag var och ÄR att ha fått gifta mig med denna underbara man!
I juli firade vi min mammas födelsedag i vårt nyfunna paradis - som ligger 30 minuters bilfärd från vårt hus. Jag och Krister åkte dit innan och dukade upp ett bord, så när hon kom en bit bort i skogen fick hon denna vy! I vasen står hennes favoritros - Ingrid Bergman.
I augusti gjorde vi IVF nr 3 som vi trodde skulle sluta med ingenting. Inget embryo hade blivit befruktat på den dagen som de normalt blir. En dag senare hade ändå ett embryo blivit till helt mirakulöst och det sattes tillbaka på dag 3. Den 31 augusti på testdagen visade sig ändå att ingen graviditet blivit till.
I september började vår läkare prata med oss om äggdonation. Detta blev en chock för oss då de hela tiden gett uttryck för att de trott så mycket på oss. Det blev så tomt på något sätt, att Tusse inte skulle få ett genetiskt syskon. Det kändes ännu hårdare och saknaden efter Tusse blev ännu större. Vi kom ändå överens om att vi skulle få göra ett IVF försök till.
I Oktober var jag med i en artikel i DN om IUFD och behovet av nationella riktlinjer. Efter reportaget och flera andra påtryckningar från fler håll, så tog Socialstyrelsen ställning till att Nationella riktlinjer vid minskade fosterrörelser ska upprättas. Ett beslut som vi som startat Facebookuppropet (jag och Elin) väntat länge på. En seger!!
I Oktober påbörjade vi också IVF försök nr 4. Jag och Krister genomförde ett musikprogram som heter "Ett steg närmre". Vi blandade egna och andras låtar. Det blev mycket omtyckt och tanken är att vi ska fortsätta bygga vidare på den konserten.
Våra nära vänner från Stockholm köper ett hus i Trönö som de ska ha som ett sommarhus! Det gläder oss mycket!
I November fick vi konstaterat att inget embryo blev till efter att två ägg plockats ut. Det innebar slutet för våra IVF försök med egna äggceller.
Då bestämde vi oss att i slutet på november åka till Åbo för ett första möte med äggdonationskliniken där. Undersökning, psykologsamtal och prover - allt gjordes klart. Vi blev ställda i kö vilken är sex månader lång.
December har varit en månad fylld med olika känslor med diverse inriktning. Jag har varit arg, fly förbannad, ledsen om vartannat, fylld av glädjetårar på grund av alla underbara människor som finns och jag har varit mycket deprimerad.
I december har jag ätit pergotime för att förstärka ägglossningen och det visade sig att jag fick en mycket fin ägglossning också. Det har jag konstaterat genom ÄL-test samt temperaturtagning på morgonen. Det blev en fin stegring, vilket tyder på att ägglossning ägt rum. Min kropp fungerar som den ska förutom en massa håravfall vilket jag tror kan ha att göra med att jag äter pravidel mot förhöjt prolaktin och DHEA. Kanske blev det för mycket för kroppen? Jag har i alla fall sänkt DHEA-dosen och kanske kan jag sänka Pravidel-dosen med. Jag behöver få kontakt med en läkare ang det. Ägglossningen ägde således rum - nu väntar vi bara på att se om det var ett guldägg denna månad!
Jag ska ändå sammanfatta 2012. Inte med så många språkliga utlägg och funderingar utan mer sakligt vad som hänt månad för månad.
Januari/februari - hade hoppet i sitt sköte. Vi stod inför den första IVF behandlingen. Tre embryon blev till på självaste "Alla hjärtans dag" Endast ett överlevde och det sattes tillbaka i min livmoder men glädjen var ändå stor! Det blev ett minus på testdagen 1 mars.
I februari sände vi också ut vår inbjudan till vårt bröllop som skulle bli av i juni. Vi gjorde en digital inbjudan ackompanjerad med en låt av Asa "Be my man".
Den 7 Mars dog min pappa i en stor stroke. Det var väntat då han under lång tid varit sjuk från och till. Jag hade dessvärre ingen bra kontakt med min pappa. Anledningen till att jag haft svår ångest i mitt liv bottnar sig nog en del i mitt förhållande till min pappa. Det är dock inget jag fortsätter att "skylla" på utan jag arbetar ständigt på att gå vidare i livet och göra mig fri från min låga självaktning. Min pappa hade testamenterat allt till min bror som straff åt mig och min syster då vi inte klarat av att ha kontakt med honom. Krister och jag sjöng på hans begravning.
I april var det Tusses ettårsdag. Vi gjorde klart hans sten. Krister ristade in hans namn och datum för födseln och sen fyllde vi i det med vit nagellack. Jag skrev ett blogginlägg om det. I April var det dags att starta IVF nr 3 vilket resulterade i ett fint embryo som sattes tillbaka men även det blev minus på testdag den 11 maj. Förhoppningarna var så stora och besvikelsen total förstås.
Den 24 april bildades vårt företag: Tuvalina i Trönödalen.
I slutet på maj så var jag helt uttömd på energi och blev sjukskriven från jobbet. Jag kunde inte köra bil, utan var tvungen att stanna vid vägkanten och sova.
Vi fortsatte förberedelserna till bröllopet. Så många som 117 personer skulle komma!
Årets höjdpunkt - Den 30 juni var det dags. Bröllopet! Det blev en fantastisk dag för oss båda. Det var som en saga från att ha börjat i katastrof på fredagskvällen då vi trodde att hela bröllopet skulle behöva ställas in på grund av de skyfall av regn som öste ned om och om igen. Bröllopet var perfekt på alla sätt och vis, utom två bottennapp.
Bottennapp 1: Brudbuketten. Min brudbukett som jag borde ha beskrivit bättre för floristen hur jag ville ha den. Det är så knasigt när man har en bild inom sig och så tror man att man gett uttryck för den. Buketten - Den såg snarare ut som en liten vissen stängel med några vita rosor i toppen. Det roligaste var de långa stjälkarna. Jag hade velat den skulle vara rund, stor och överöst med champagnefärgade rosor. Istället blev den en trist tillställning som när jag ser den på bilden blir full i skratt. Jag förstår inte hur man kan misslyckas så med en bukett?
Bottennapp 2: Var servitriserna som vi hade hyrt in. De skulle få en bra betalning, helt rättvis. Men på min egen bröllopsnatt stod dessa unga tjejer och bråkade med mig och var missnöjd över hur hårt de fått jobba och att de minsann ville ha mer betalt. Vi hade under kvällens lopp frågat dem vid upprepade tillfällen om det var något de tyckte var jobbigt, om allt gick som det skulle osv osv... men de sa hela tiden att allt var bra. Istället för att säga till oss under kvällens lopp så står de sedan mitt i natten och tjafsar med mig om pengar. Det sitter tyvärr kvar som en tagg, deras beteende, deras attityd brände sig hårt in i mig. Vilket enbart berodde på att de är bortskämda och inte vana att jobba.
Som ni märker har händelsen med servitriserna tyvärr överskuggat mycket av det vackra med bröllopet. Men ser man på bilderna här nedan så ser man hur otroligt lycklig jag var och ÄR att ha fått gifta mig med denna underbara man!
 |
| Tessan, Kristers systerdottter tog många riktigt bra bilder! |
 |
| Mycket skratt i kyrkan blev det! |
 |
| Kristers första son gjorde ett fantastiskt framträdande i kyrkan! |
 |
| Dags för löften. Jag hade mitt nedskrivet på en lapp som jag hade i BH:n. |
 |
| Solen strålade som aldrig förr när vi kom ut från kyrkan! |
 |
| Hur ska jag kunna förstå att jag fått ta del av en sån djup kärlek? |
I juli firade vi min mammas födelsedag i vårt nyfunna paradis - som ligger 30 minuters bilfärd från vårt hus. Jag och Krister åkte dit innan och dukade upp ett bord, så när hon kom en bit bort i skogen fick hon denna vy! I vasen står hennes favoritros - Ingrid Bergman.
I augusti gjorde vi IVF nr 3 som vi trodde skulle sluta med ingenting. Inget embryo hade blivit befruktat på den dagen som de normalt blir. En dag senare hade ändå ett embryo blivit till helt mirakulöst och det sattes tillbaka på dag 3. Den 31 augusti på testdagen visade sig ändå att ingen graviditet blivit till.
I september började vår läkare prata med oss om äggdonation. Detta blev en chock för oss då de hela tiden gett uttryck för att de trott så mycket på oss. Det blev så tomt på något sätt, att Tusse inte skulle få ett genetiskt syskon. Det kändes ännu hårdare och saknaden efter Tusse blev ännu större. Vi kom ändå överens om att vi skulle få göra ett IVF försök till.
I Oktober var jag med i en artikel i DN om IUFD och behovet av nationella riktlinjer. Efter reportaget och flera andra påtryckningar från fler håll, så tog Socialstyrelsen ställning till att Nationella riktlinjer vid minskade fosterrörelser ska upprättas. Ett beslut som vi som startat Facebookuppropet (jag och Elin) väntat länge på. En seger!!
I Oktober påbörjade vi också IVF försök nr 4. Jag och Krister genomförde ett musikprogram som heter "Ett steg närmre". Vi blandade egna och andras låtar. Det blev mycket omtyckt och tanken är att vi ska fortsätta bygga vidare på den konserten.
Våra nära vänner från Stockholm köper ett hus i Trönö som de ska ha som ett sommarhus! Det gläder oss mycket!
I November fick vi konstaterat att inget embryo blev till efter att två ägg plockats ut. Det innebar slutet för våra IVF försök med egna äggceller.
 |
| En bit från hamnen i Åbo så fanns ett jätteprästkrage - den var helt underbart hoppingivande! |
December har varit en månad fylld med olika känslor med diverse inriktning. Jag har varit arg, fly förbannad, ledsen om vartannat, fylld av glädjetårar på grund av alla underbara människor som finns och jag har varit mycket deprimerad.
I december har jag ätit pergotime för att förstärka ägglossningen och det visade sig att jag fick en mycket fin ägglossning också. Det har jag konstaterat genom ÄL-test samt temperaturtagning på morgonen. Det blev en fin stegring, vilket tyder på att ägglossning ägt rum. Min kropp fungerar som den ska förutom en massa håravfall vilket jag tror kan ha att göra med att jag äter pravidel mot förhöjt prolaktin och DHEA. Kanske blev det för mycket för kroppen? Jag har i alla fall sänkt DHEA-dosen och kanske kan jag sänka Pravidel-dosen med. Jag behöver få kontakt med en läkare ang det. Ägglossningen ägde således rum - nu väntar vi bara på att se om det var ett guldägg denna månad!
A good enough day
Att inläggen inte kommer så ofta nu förtiden har sina orsaker. Jag har svårt att skriva just nu, då det finns en tendens att det då skulle låta som en privat, något som ingen annan egentligen har med att göra, en sörja, ett rop på hjälp eller bara en enda lång mening med gråt.
Så fort jag är bland fler människor än två så lever jag upp en stund men så fort vi kommer hem till vårt fantastiska hus, bara vi två, så vill jag bara gråta. Det gör väl kanske inte saken bättre heller att jag nu i dagarna har påbörjat en stimuleringskur med klomifen (pergotime). Sista tabletten i morgon.
Det finns vissa saker jag skulle behöva lägga av med, jag vet det, men fortsätter ändå enträget och vet ni, det bara sårar mig trots att det är fantastiskt, så är det så sorgligt att få veta att en efter en blir gravid och inte jag, det gör mig mer och mer nedstämd och sorgen efter Tusse tonas inte ned förstås. Den växer änmer. Men - jag kan ju lägga ned att läsa om det, eller hur?
Tänk att det ändå är så att depressionen kommer till människan, nu till mig (igen) och ordet kul får mig bara att känna ångest. Den kommer trots jag säger åt den att gå och den kommer trots jag räknar upp allt det jag har som är gott. Den kommer och smyger upp mot mig och överrumplar mig bakifrån när jag minst anar det. Den viskar till mig att inte slösa bort mitt liv, istället gör jag motsatsen, det som är jag är någonstans där jag inte borde vara. Det handlar om det jag arbetar med. På andra plats kommer ändå det här med barnlösheten och sorgen efter Tusse. Alla borde få vara någonstans där de trivs eller åtminstone har ork att göra något annat när de inte arbetar som för de närmare ett liv med kvalitet, närvaro, glädje och kreativitet. Alla borde få vara någonstans där ens resurser tas tillvara.
Om jag går in i sorgen efter vår son så blir jag nästan galen av förtvivlan. För två jular sedan så var jag gravid med vår fina pojke. På alla bilder som finns från den tiden, så lyser mina ögon av sån glädje och det är så smärtsamt att se. Förra julen hade jag ändå hoppet uppe. Alla släktingarna var här och i januari skulle vi få påbörja vårt första IVF. Nu borde vi väl också känna hopp inför äggdonationen, men jag är så skeptisk till att det ska kunna fungera. Gråten som finns inom mig, kanske behöver komma ut, eller så behöver den inte det? Ibland kan gråt vilseleda mig bort från det konstruktiva.
Just nu i skrivandets stund, blåser en liten lindring in. Jag har nyss lagt in favoritsillen och lyssnar på perfekt musik för min sinnesstämning. Min man finns i rummet bredvid. Jag ska gå in till honom nu. Lägga min hand i hans. Bara sitta där en stund, känna fötterna mot golvet, andas och sedan gå och sova.
Jag saknar massa människor, men orkar inte riktigt kontakta er. Kom ihåg att jag inte glömt bort er.
All kärlek till er läsare!! A good enough day to love.
Så fort jag är bland fler människor än två så lever jag upp en stund men så fort vi kommer hem till vårt fantastiska hus, bara vi två, så vill jag bara gråta. Det gör väl kanske inte saken bättre heller att jag nu i dagarna har påbörjat en stimuleringskur med klomifen (pergotime). Sista tabletten i morgon.
Det finns vissa saker jag skulle behöva lägga av med, jag vet det, men fortsätter ändå enträget och vet ni, det bara sårar mig trots att det är fantastiskt, så är det så sorgligt att få veta att en efter en blir gravid och inte jag, det gör mig mer och mer nedstämd och sorgen efter Tusse tonas inte ned förstås. Den växer änmer. Men - jag kan ju lägga ned att läsa om det, eller hur?
Tänk att det ändå är så att depressionen kommer till människan, nu till mig (igen) och ordet kul får mig bara att känna ångest. Den kommer trots jag säger åt den att gå och den kommer trots jag räknar upp allt det jag har som är gott. Den kommer och smyger upp mot mig och överrumplar mig bakifrån när jag minst anar det. Den viskar till mig att inte slösa bort mitt liv, istället gör jag motsatsen, det som är jag är någonstans där jag inte borde vara. Det handlar om det jag arbetar med. På andra plats kommer ändå det här med barnlösheten och sorgen efter Tusse. Alla borde få vara någonstans där de trivs eller åtminstone har ork att göra något annat när de inte arbetar som för de närmare ett liv med kvalitet, närvaro, glädje och kreativitet. Alla borde få vara någonstans där ens resurser tas tillvara.
Om jag går in i sorgen efter vår son så blir jag nästan galen av förtvivlan. För två jular sedan så var jag gravid med vår fina pojke. På alla bilder som finns från den tiden, så lyser mina ögon av sån glädje och det är så smärtsamt att se. Förra julen hade jag ändå hoppet uppe. Alla släktingarna var här och i januari skulle vi få påbörja vårt första IVF. Nu borde vi väl också känna hopp inför äggdonationen, men jag är så skeptisk till att det ska kunna fungera. Gråten som finns inom mig, kanske behöver komma ut, eller så behöver den inte det? Ibland kan gråt vilseleda mig bort från det konstruktiva.
Just nu i skrivandets stund, blåser en liten lindring in. Jag har nyss lagt in favoritsillen och lyssnar på perfekt musik för min sinnesstämning. Min man finns i rummet bredvid. Jag ska gå in till honom nu. Lägga min hand i hans. Bara sitta där en stund, känna fötterna mot golvet, andas och sedan gå och sova.
Jag saknar massa människor, men orkar inte riktigt kontakta er. Kom ihåg att jag inte glömt bort er.
All kärlek till er läsare!! A good enough day to love.
 |
| Den supergoda sillen. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)