Jag höll på att städa och hittade min skrångliga brudbukett
i ett hörn. Jag tog en bild på den och la ut på FB hur förundrad jag
fortfarande är över hur denna brudbukett kunde bli så fatalt misslyckad. Min
inre bild över hur den skulle se ut stämde över huvud taget inte överens med resultatet. När jag ser
bilder på mig och Krister så ser jag hur oerhört vackra och lyckliga vi är på
vår bröllopsdag men så ser jag den fåniga brudbuketten som sticker ut likt en
vårta på någons näsa. Mycket uppseendeväckande med andra ord.
En del tycker att jag gnäller och att jag borde ha släppt
det där nu för länge sedan. Jag la dessutom ut floristens namn och det blev
uppenbarligen svårt för vissa. Skriva ned och vara kritisk mot någon så här på
FB? En recension, en negativ sådan, ska man verkligen ägna sig åt sånt på FB?
Det var ju ändå två år sedan. Vissa saker har jag inte bara
orkat ta tag i och det där är en av dem. Det kändes svårt att gå in på blomsteraffären och fråga, hur i hela världen den där brudbuketten kunde bli så
miserabel? Livet har gått på. Det har verkligen varit intensivt, minst sagt,
från ett liv fullspäckad med IVF mediciner – hormoner som gjort mig mer eller
mindre förtvivlad mellan varven och sorgen som hela tiden bultat under mitt skinn
och under tiden flytta och ta hand om ett stort hus med tusen visioner och
starta ett företag, också det med tusen visioner.
Kampen var
given. Från dess att Tusse föddes till nu så har det varit en kamp i 190 km/h.
Vi har tex fortfarande inte spelat in den skiva jag skulle velat göra som ett
tackkort till dem som deltog på bröllopet. Det har vi inte gjort på grund av
allt annat som hela tiden kommer emellan. Alltid är det nåt som kommer
emellan. Det här med brudbuketten
har alltså legat och gnagt inom mig. Jag ville allt skulle bli så bra. Vi
förtjänade verkligen det. Och det som man verkligen kan påverka och dessutom
betalar för borde kunna bli bra, resten går inte att göra något åt. Resten blir
man tvungen att släppa, och lämna till sitt öde.
Men varför inte lyfta fram det positiva, säger någon då? För
det var ju 98 % som var positivt och 2 % som var negativt. Jag har aldrig varit
så bra på att lyfta fram det positiva på det sättet. Jag har aldrig varit bra
på att ta saker med en klackspark. I min instabila personlighet har mitt liv
aldrig varit så lätt att jag kunnat ta saker med en klackspark eller känt mig
som en gås, där allt rinner av mig. En gång har jag lyckats att inte höra
glåporden från min bror när han retades med mig som liten och den gången är
verkligen unik. Jag kom på mig själv med att inte lyssna helt enkelt. Efteråt
frågade jag, va? Sa du nåt till mig?
Kram till dig. Sluta inte vara generös med att berätta om ljus och mörker i ditt liv. Du är fin och bra och levande. Det är det inte alla som är.
SvaraRadera