En len sommarvind - Fina Tussesyster

Vi har mycket för oss och samtidigt så försöker jag verkligen ägna all min uppmärksamhet till Klara när hon behöver det. Krister håller på att renovera huset och snart kommer en hel vägg att tilläggsisoleras och det kommer göra att vår kall-trapp inte kommer vara lika kall i vinter!

Dessutom ska vi bygga diskrum nere och städskåp så vi kan köra igång verksamheten ordentligt nästa år igen.

Jag tar ut så få föräldradagar som jag kan just nu och tack och lov fungerar det skapligt i och med att Krister har en del jobb nu. Jag vill kunna vara hemma så länge som möjligt med Klara.
Grejen är den att hon har både Krister och mig hos sig hela dagarna. Vilka bebisar har det så?

Idag har hon suttit en kort stund med oss vid matbordet i en madrasserad barnstol. Hon är stark i nacken och superduktig att lyfta huvudet när hon ligger på mage, så vi testade och det gick bra en stund. Hon sa ifrån när hon inte orkade mer. 

Vi har fått in många rutiner. Varje morgon vaknar hon runt 7 och vill äta. Efter maten myser vi i sängen en stund, läser lite böcker och sjunger lite och sen vill hon sova igen och oftast somnar vi om alla tre till 9 igen. Jag behöver sova mycket. Jag är nämligen fortfarande väldigt utmattad och vissa dagar är det knappt jag orkar ta mig upp för trappen. Vid 9 går vi upp och äter frukost och hon vill ha sitt andra mål mat runt 11. Fram tills dess leker vi och sjunger mycket i köket på en filt på golvet. Därefter börjar dagen mer på allvar för mig med. Runt 12-13 vill hon sova några timmar tills det är dags att äta igen. Under den sovpausen hinner jag göra lite grejer som står på agendan. Hon är ju en mycket självständig tjej så när jag behöver göra saker och hon är vaken, så är hon med på ett eller annat sätt. Hon gillar dock inte att sitta i ergoselen så mycket. Jag försöker vänja henne vid det.

Häromdagen fick Klara jättefina kläder från Umeå, från en bloggläsare som jag faktiskt har träffat i verkligheten en gång med!! STORT TACK för kläderna! Hon passar jättebra i dem, särskilt de randiga byxorna!

Varje dag säger jag till Klara att det är en ny dag och så hittar jag på en visa om den nya dagen om vad som kan hända och att allt är möjligt. Jag hittar förövrigt på många visor och ibland använder jag kända melodier och hittar på visor men både jag och Krister sjunger mycket Astrid Lindgren-sånger för henne då det blir bra övning med till vårt kommande program!

Hon är verkligen en solstråle, vår kära unge. Ibland kallar jag henne för fina Tussesyster, för det låter så gulligt. Hon är som en len sommarvind, vacker, varm och kärleksfull. Alldeles full av kärlek och när jag tittar på henne så känner jag mig så enormt lyckligt lottad! På kvällen när vi lägger henne så ler hon och vänder sig sedan lite på sidan för att somna. Vi säger en ramsa: "Sovgott fina Klara, sovgott" sen går vi ut och i 95 % av gångerna somnar hon efter max 5 minuter. Vi byter på henne en gång under natten för att hon ska kunna sova längre på morgonen och det fungerar finfint! Även då vaknar hon och ler!! Mitt i natten. Ibland brukar jag säga till henne att hon inte behöver le, så när hon är trött då ser hon alldeles nollställd ut och somnar tillslut utan varken ett ord eller leende.  Det är skönt. Det där okonstlade. Så oerhört skönt.

Tillägg: Läste just en mycket olustig artikel om att låta barnet somna själv, den så kallade 5-minmetoden.  Artikelförfattaren skriver om barn som far illa och som får skrika sig till söms och så gör inte vi, kan jag upplysa er läsare om. Klara är glad när vi lägger ned henne och fortsätter att vara det tills hon somnar. Om hon skriker så tar vi upp henne och tröstar henne. Att göra så som hon skriver om i artikeln har jag svårt att tro att någon gör. Det hon gör i artikeln är att dra fram det värsta och dessutom verkar det inte som att hon har mycket kunskap om hur det kan gå till på ett bra sätt utan hon väljer att svartmåla det hela, dra alla över en kam och vinklar det hela till en grotesk metod. Här är länken till artikeln: http://www.expressen.se/kultur/fem-minuter-av-grymhet/ 
Jag menar, om barnet gråter när det ska sova är det oftast något som är fel? Fast ibland kan det nog vara så att föräldrar håller på med sina barn för mycket också. Eller så har barnet en personlighet som gör att de är i mycket stort behov av att bli sedda och få närhet. Det finns ju de som håller på och nattar sina barn i flera timmar. Det mönstret jobbar vi för att inte hamna i.  Vi vill att Klara ska känna sig trygg och ha känsla av att det är ok att vara med sig själv och somna. 

Imorgon ska jag gå och ta prov för prolaktinvärdet. Jag har nämligen fortfarande bröstmjölk i det ena bröstet och jag har ju haft förhöjt prolaktinvärde tidigare så förmodligen har jag det nu med. Ett av symtomen är: låg vitalitet. Kanske är det en del av förklaringen till min utmattning?

Del 2: Återblick andra halvåret 2013 med bilder

Juli: Hittar med hjälp av min syster jätteeterneller som jag älskar och som blivit Tusses blomma. Planterar en planta genast på hans grav. Jobbar hårt i vårt café. När alla andra är på musikfestivaler eller har små mysiga fester står jag och bakar som en tok i vårt cafékök! Det var roligt att få fylla kyldisken men kändes lite ensamt ibland. I juli har vi även besök av Friteatern som spelar en fantastisk föreställning: "Den långa vägen till nu". Vi har även 3 st välbesökta kvällar där vi gör ett levande melodikryss. Minst 50 personer kommer varje gång. Jag och Maria (vad skulle vi gjort utan Maria!) står i köket och serverar mat och bakverk och sedan kastar jag mig ut till Krister (Melodikrysset kunde vara utomhus alla gånger utom en då det regnade) och spelar och sjunger lite med honom!

Evighetsblomman på Tusses grav.

En riktig lycka när kylen väl blivit fylld.

Friteatern in action. Mycket härliga män och suveräna skådisar och musiker!

Välfyllt på melodikrysskväll.

Det var så kul att dekorera med blommorna från trädgården!

Kristers bror och jag!

Augusti: Den 3 augusti fick jag positivt utslag på ÄL-testet. Det hade jag fått de senaste månaderna. Skillnaden denna gång var att jag hade tagit östrogen från den 24 juli (första mensdagen) då vi skulle göra ÄD/FET den 13 aug. Jag tror att östrogenet gjorde att jag fick ägglossning en dag senare än vanligt. På Självaste ägglossningsdagen den 5 aug gjorde vi ett UL som visade en fin ägglossning. Livmoderslemhinnan var lite tunnare än vad som var bra. Läkaren tyckte att det var väl inte så viktigt. Alla utom vi själva var övertygade om att vi inte kunde få egna barn. Allt fokus låg på äggdonationen. Jag fick höja dosen östrogen eftersom slemhinnan behövde växa på sig! Redan söndagen den 18 augusti (5 dagar efter återföringen av två embryon i Åbo) visades ett plus på graviditetstestet. Vi började ana att det var nog inte de donerade äggen som fäst utan ett alldeles eget.

Vi satsade på två bebisar!!

I augusti (precis nygravida) firade vi våra fina vänners bröllop!

Här är de!! Lysande kärlek!

Dag 5 efter insättning av två embryon visades ett plus på testet.

Dag sju efter FET visades detta!

September: Börjar jobba heltid som sjuksköterska på socialpsykiatrin men gör en överenskommelse med min chef att jag kan få tjänstledigt när vi ska göra evenemang med Tuvalina i Trönödalen. Jag var nästintill skräckslagen de första veckorna av graviditeten. Jag hade lite blodiga flytningar och graviditetstecknen lurade mig ständigt genom att vara lynniga och försvinna mellan varven. Läkarna höll fast vid att det var ett donerat ägg trots att veckoräkningen skiljde sig på en vecka. Alltså embryot var en vecka för stort för att vara det donerade ägget...

Den 17 september åkte vi till Kalabrien i Italien!

Kristers fina affisch blev klar.

Vi skålade tillsammans med våra vänner - för Flingan!

Embryot visade sig om och om igen att vara större än läkarna räknade med. Vi visste att Flingan var Tusses helsyskon men läkarna gav sig inte.

Oktober: Präglades av mer oro på grund av små blödningar. Vi fick göra ett akut UL och träffade en underbart pedagogisk läkare på gynmottagningen i Gävle.
Den 23 oktober var det dags för KUB. Jag åkte ensam upp till Hudiksvall för att göra det då Krister var ute på turné. KUB visade ett friskt foster och det dess ålder var exakt som förut och barnmorskan sa att hon trodde det var mitt eget ägg som fäst.

Vi åkte Ålandsbåt med Jobbet och hade verksamhetsplanering.

Det var oerhört fint väder i oktober!

November: Dessa veckor mellan 12 - 20 som är ganska oroväckande eftersom man oftast inte känner några livstecken från fostret gjorde mig skräckslagen mer än en gång.  Vi bestämde oss för att köpa en egen ultraljudsdoppler som man kan ha för hemmabruk och lyssna på fostrets hjärtslag. Vi använde den med stor måtta och det var skönt att ha den även om jag kanske hade önskat att jag inte hade behövt använda den. Flingans moderkaka ligger i framvägg visade det sig. Vilket gjorde att jag inte kände fosterrörelser (trots jag trodde att jag känt det i vecka 13-14 någon gång).
I november så hade vi en del konferenser i verksamheten samt en fest för Trönös alla företagare. Den 23 november spelade vi på Kulturcentrum i Sandviken, ett program som var en timme långt där vi sjöng och agerade Astrid Lindgren-sånger.

Ångestdämpare vid nödtillfälle. Detta blev ett väldigt hett diskussionsämne här på bloggen. Då vissa säger att det kan förstöra barnets hörsel och känsliga hjärnceller som är i stark utveckling innan v 20. Men jag vet många som via sjukhuset fått lyssna med hjärtljudsdoppler innan vecka 20 i lugnade syfte (särskilt de som förlorat barn). Landstinget i Gävleborgs barnmorskor lyssnar inte förrän efter v 20. Men om man använder denna apparat med stor försiktighet och måtta så borde risken vara minimal. Men visst har jag lite dåligt samvete över detta ibland :-€ Det bör inte förglömmas att en doppler inte ska användas som ett entydigt instrument för att säkerställa barnets hälsa.  Det är fosterrörelser och ultraljud som är de säkraste instrumenten när det gäller att se hur barnet i magen mår. Hjärtat är ju det som stannar sist. Via fosterrörelserna kan man analysera om det är något som förändrats till det sämre.

Fri som en fågel!

Konferensfrukostbröd (hembakat förstås)

Buffé till Trönöföretagarna.

 I november hade vi många gäster hos oss av olika slag. Vi hade åtminstone tre möss i vårt sovrum som vi fick gå upp på natten och jaga. Krister fångade dem i en plastlåda och fraktade dem sedan ca 1 km bort.

I slutet på november så trodde vi att vi skulle få se om Tusse skulle få en lillebror eller en lillasyster men barnmorskan på rutinultraljudet kunde inte se vad det var för kön. Hon sa att det putade ut lite men inte tillräckligt mycket för att vara en pojke! Cliffhanger! I övrigt såg Flingan helt frisk och välskapt ut! Lycka! Hon sa också att det var mitt eget ägg utan tvekan! Det hade visserligen läkaren på spec. MVC konstaterat också i V. 13.

December: Blev sjukskriven halvtid då jag började få mer och mer sömnstörningar på nätterna. I december så började jag också känna ordentliga sparkar och buffar från Flingan. Fantastiskt men också förvirrande. Reporter från TV4 hörde av sig till mig (haft kontakt med henne förut, det är en vän till en vän). Hon frågade hur det gick med de nationella riktlinjerna som socialstyrelsen lovade i slutet på 2012 att upprätta. Det resulterade i att det startades en kampanj av paret som är grundare till Barnuppropet. Familjen Jadeblom förlorade också en son i slutet av graviditeten, 2012. Deras hemsida kan ni finna här. De har även fått med Dogge Doggelito med i sin kampanj för att informera om minskade fosterrörelser och ta bort myter kring detta. Här är filmen med Dogge. Gå gärna in på Facebook och gilla Barnuppropets sida för att stödja arbetet för att minska intrauterin fosterdöd. Här är FB-sidan.

Bilden är från julaftonsmorgon. Stooor mage redan. Beror en del på att tarmarna är helt utspända. De står helt stilla. Varenda liten munsbit som åker ner stannar visst och växer till sprängningsgränsen. Det var lika besvärligt i graviditeten med Tusse.

Julaftonsfirande med min släkt och fina vänner!

Gott nytt år kära kära bloggläsare och vänner!

V 19 (18+3) luftballongskrämpor och sömnstörningar (vad händer kl 2?)

Förra veckan blev en kamp varje dag. En kamp att höra vad kollegorna sa, en kamp att höra vad brukarna ville berätta, en kamp att köra bilen, ta sig ur och i, åka hem och sen klara av det som skulle klaras av där. På lördagen hade vi vår premiär på Astrid Lindgren programmet. Det kom ca 9 barn och det var få men de var riktigt riktigt intresserade och en liten två-åring dansade järnet hela tiden! Vi blev mycket nöjda med vårt framträdande och vi kommer absolut satsa på att spela den fler gånger.

På lördagkvällen var vi bortbjudna på middag, världens lyxigaste middag blev det. Sällan man känner sig så uppassad förutom hemma hos min syster  och mamma då, där är det jämt så god mat och det känns som att man är på lyxrestaurang och detta i lördags var verkligen så med! Vi njöt, Krister och jag och det är verkligen inget vi är vana vid! Men, denna kamp resulterade i en enorm trötthet som förlamade mig ju längre kvällen gick. Vid ett tillfälle höll jag på att somna vid bordet där vi satt och umgicks. Ögonen klippte och ville bara igen. Tillslut fick jag vila och jag tror jag sov hela den natten.

När sen söndagsnatten kom så började det. Det som jag så väl känner igen sen graviditeten med Tusse. Sömnstörningarna. De ter sig så att jag går upp kl 2 för att gå på toa och när jag sedan kommer tillbaka till sängen är det störtomöjligt för mig att somna om. Det är inget jag tänker på. Inget jag känner. Det bara är ett slags vakuum av en icke sömnbubbla. Denna sömnstörning pågår i cirka tre timmar - fram till 5 ungefär och då lyckas jag somna. När sedan klockan ringer kl 6.15 så sover jag som tyngst och det är tortyr att gå upp. I måndags stannade jag därför hemma. Jag mådde illa och hade ont i huvudet av tröttheten och eftersom vi ändå skulle åka iväg på ultraljud på eftermiddagen så tycker jag det var lika bra. Tyvärr hände samma sak natten mot tisdagen och tröttheten håller i sig - ihärdigt och jag har svårt att höra vad folk säger för orden grötar ihop sig och hjärnan känns som tuggummi.

Till detta läggs luftballongmagen till. Jag håller på att sprängas. Tarmarna är så uppsvällda så att det känns verkligen som att jag ska sprängas. Jag har ätit bra idag men förmodligen vill inte min mage ha för mycket potatis eller så var det broccolin... smörgåsen på eftermiddagens möte tog knäcken på magen och därefter har jag varit redo för ballongfärd. Det är inte skönt. Vi gick därför ut och kämpade upp för en stor backe, pulsen ökade och på halva vägen stannade vi och titta på stjärnhimlen och kysstes.

Nu till Flingan. Flingan väger 200 gram!! Som en stor chokladkaka. Barnmorskan menade att BF är 23 april istället för 26 som vi tidigare fått uträknat. Så nu är det ingen tvekan. Flingan är från mitt genetiska ägganlag.

Jag tänkte först att det skulle vara lite sorgligt och lite konstigt att köpa bodyn men nu när vi har gjort det så är jag så glad. Bodyn med de fina skogdjuren gör mig så fylld av längtan och glädje. Får mig att känna mycket hopp!

Här här vi, precis innan framträdandet!

V 18 (17+3) Pippilåtar och längtan

Jag förstår att ni undrar mellan varven vart jag tar vägen och jag skulle önska att jag gjorde fler uppdateringar här också för min skull att kunna titta tillbaka på sen för att se hur jag mått och hur det gått.

Jag har varit ganska orolig senaste dagarna. Det är som ett vakuum på ett sätt. Jag känner inte mycket rörelser förmodligen på grund av att moderkakan ligger i framvägg och Flingan ligger nog mest vänd  inåt ryggen. En halv minut lyssnade vi med dopplern idag och Flingan lever och finns där. Det kändes skönt att veta det då jag som sagt inte känner något alls nästan.  
Jag har varit oerhört trött de senaste dagarna. Så trött att jag inte orkar sitta med andra ute i personalrummet då för mycket ljud gör att huvudet, ögonen och öronen går i kors och jag blir framförallt väldigt irriterad av det. Jag har känt mig överkörd och tilltufsad av människor och vet inte om det har med mig eller dem att göra. Svårt att urskilja det och har tack och lov inte sagt något även om det inom mig ropar ett slags behov av att säga ifrån, men som vanligt vet jag inte om jag har rätt till det eller om det är så att jag överreagerar. Det har inte gjort det hela bättre att vi haft besök av möss här på nätterna så nästan varje natt har jag varit vaken  mellan kl 2 - 4 och sen gått upp kl 6.30.

Magen är jättestor för att tarmarna sväller upp särskilt efter att jag ätit stärkelse, för mycket pasta och för mycket bröd... Så GI-mat är nog inte helt fel för mina tarmar i detta läge.

Men emellanåt drömmer jag, åh vad jag drömmer om vår fina lilla bebis och längtar och då blir jag så lycklig.

Sen repar vi för fullt inför lördagen då vi ska sjunga ett program med Astrid Lindgrenvisor. Vi har döpt det hela till "Tuvalina sjunger - bom sicka bom - är du med på den!" Och jag har letat strumpor, over-knee som är roliga men inte hittat några. Jag vill vara fin på lördag, behöver inte se ut som Pippi direkt men liknande...