Om sorg:
När det gått ett tag, som för mig, så har jag märkt att jag frusit in min sorg och bara ibland kommer känslorna fram, vid enstaka tillfällen. Den frusna sorgen är en del av min depression, jag känt den senaste tiden. Hemma kanske, vid Tusses plats släpper jag fram känslorna. Jag ser bilden på honom och gråter en skvätt och pratar lite med honom. Det fattas tyvärr en viktig aspekt då och det är mötet med en annan. En handling som väcks från en individ till en annan skapar medmänsklighet och värme.
Vid jul och vid andra festligheter och sammankomster tror jag att många/man gör allt för att inte ta fram sorgen då man sitter tillsammans med andra - familjer och vänner så känns det ju inte riktig läge att börja prata om sin döda son, eller? Jag gör i alla fall inte det, oavsett hur nära vänner det är, om de inte själva tar upp det.
Men inom sig - INOM MIG - så finns tankarna och det som vill komma ut men det har liksom frusit till is. Känslorna och tankarna har stelnat och inga tårar kommer ut eftersom det har packats in och inte tillåts få strömma ut. Det handlar inte om att sorgen inte är bearbetad eller att jag förnekar min sorg. Det handlar om att om man bär på sorg så finns den där, punkt. Sorgen kan bli till en depression om den fryser till en förhårdnad is.
Vad vi kan få om vi delar med oss:
Under den här resans gång så har jag förstått att om jag delar med mig av mina tankar och det jag känner så får jag så mycket tillbaka. Människor som läst min blogg har hört av sig på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis har jag sått ett frö till att människor kan prata mer om död och som i detta fall barn som dör i magen. Genom att dela med oss av det vi bär på kan vi sprida något mycket viktigt, nämligen ett närmande till varandras mörker och bakom det, JA, bakom mörkret finns faktiskt glädjen.
Vikten av att få frågor ställda till sig:
Det började häromdagen på mitt jobb då en av undersköterskorna, en mycket empatiskt och genuint intresserad människa sa till mig, att det måste ju kännas konstigt, tungt och sorgligt att inte ha sin son hos sig när det är jul. Hon frågade också var han låg begravd. Hon har överhuvudtaget frågat mycket saker om Tusse, rakt ut, inga krusiduller, utan hon har frågat allt möjligt. Det här gjorde att jag kände tårar tränga upp från hjärtat, genom halsen, de var på väg inom mig men jag svalde ner dem tillbaka till hjärtat, jag var ju på jobbet, hm.... men hon frågade och inom mig växte värmen inför världen och en kärleksfull vänlighet spred sig inom mig. Detta är så oerhört betydelsefullt, just detta. Att få dessa frågor för vet ni, det som händer då är att isen bryts, det som är instängt får komma fram i ljuset en stund och tänk att få den gåvan av någon! Tänk att en människa kan ge det till någon som drabbats av sorg! Det är mäktigt! Det frigör och lösgör! Samtidigt med denna arbetskamrats fina frågor så fick jag även ett mail från en vän som även det skänkte mig sånt hopp och kraft att vilja gå vidare. Tack K och L!!
Bakom tårarna finns glädjen:
Dagen efter det oerhört fina mötet med arbetskamraten så får Krister och jag ett paket från Göteborg. I paketet ligger två små brev. Det ena är till Tusse och det andra är till Tusses föräldrar. Det var den kärleksfulla droppen som fick värmen att rinna över. Den värmande handlingen tinade upp min barriär och min depression fick se ljuset. Tårarna rann sakta och isen tinade förvånansvärt fort! Jag och Krister dansade i köket av hoppfullhet och glädje och nu två dagar efteråt så lever jag fortfarande på den reningen som det faktiskt blev efter den handlingen.
Det vi kan lära av detta och som sagt, jag tror inte jag är unik i detta, är att om ni andra runtomkring en sörjande inte tror att ni kan göra något, så tror ni väldigt fel. Genom att fråga och visa genom handling att som i vårt fall det döda barnet finns där och sörjs, så öppnas dörrarna till konstruktiv sorgebearbetning. Det är lite som behövs. Det handlar inte om att man ska köpa massa dyra presenter utan som sagt, en fråga eller ett litet brev/mail, räcker långt, mycket långt för att få sorgisen att smälta.
Ps... det bör tilläggas att våra underbara vänner som vi firade julafton med gav oss en present och det vackraste var det de skrivit på kortet. De deklarerade hur glada de är att vi finns i deras liv och önskade oss all lycka OCH att ett litet Tussesyskon snart kommer till oss! Då kom tårarna och det fick de göra också i deras varma sällskap (det var varmt både utanpå och inuti, 25 grader i huset hehe) Det fick också isen att smälta!
