Ingen mens och inget plus - maktlöshet

Så som vi kämpat nu. Kämpat och kämpat och all kärlek vi fått från er alla, alla tankar och värme som ni omformat i ord och handlingar och generositet. Någonstans ur detta ska det komma något bra, en väg som för mig mot en fantastisk handling och något som gör att jag kommer glädjas och trivas ännu mer med mitt liv! Ni har gjort så mycket för oss, genom att skänka pengarna som möjliggjort detta försök. Tyvärr blev utfallet magert. Endast ett litet embryo blev till. Tänk om kliniken skulle tycka att de vill göra om det på grund av det...

Nu kommer ett litet bittert inlägg: Är man under 39 så finns något som heter graviditetsgaranti. Alltså, jag förstår det som att om man inte blir gravid så får man pengarna tillbaka. Det gäller ju inte oss. Inte det heller. Lika som patientnämnden hävdar om och om igen att landstingsfullmäktige har bestämt att ingen över 39 i Gävleborg ska få hjälp gratis med IVF. Det spelar ingen roll om deras barn har dött i magen eller ej. Det finns ingen individuell anpassad vård. Men på kortidsboendet där jag jobbar så är det superviktigt med individanpassad vård. Men det vet vi ju redan, det finns ingen rättvisa.

Nu kommer alla frågorna igen. I fredags skrev jag ett mail till vår läkare med mina frågor och också en hel del önskemål. Jag fick tillbaka ett mail där hon inte svarade alls på mina frågor utan tyckte att jag skulle ägna mig åt något roligt som att titta efter brudklänning istället. Ja, visst, det har jag gjort också men jag önskar också hon hade låtit bli att klappa mig på huvudet och faktiskt svarat på mina konkreta frågor istället. Det hade gjort mig mindre orolig och spänd. Så fel det kan bli. Det som hon förmodligen trodde skulle vara tröst och hoppingivande blev för mig en klapp på huvudet.

Jag ska på fredag skicka ett nytt mail. I det brevet kommer flera frågor och mycket konkreta önskemål. Jag tänker upprepa frågorna och önskemålen tills jag får igenom dem. Jag kommer bete mig som om det uppstått ett hack i skivan.

På fredag är det den officiella testdagen. Idag har jag gjort ett graviditetstest och det är väldigt väldigt minus. Jag har klarat dagen bra annars tycker jag. Skrattat några gånger till och med. Jobbat på. Men jag känner mig obstinat just nu. Vill inte svara riktigt. Vill inte höra talas om bebisar. Vill inte se gravida. Vill inte prata med vänner heller riktigt. Drar mig undan, ett litet tag. Orkar inte riktigt svara på mail heller. Men det kommer snart igen!

Samtidigt försöker jag nu säga till mig själv, att är det så här det ska vara så är jag maktlös inför det. Och det jag är maktlös inför kan jag inte förändra och då är det lika bra att ge efter och släppa taget. Jag jobbar på det nu, tillsammans med den rent medicinska planen.

(En sak som kan tyckas obetydlig, som har påverkat mig jättemycket är att jag råkade radera hela Kristers och min SMS konversation sen vi träffades 2010!! Har försökt att hitta dem på backupen... men det verkar krångligt... det känns skit faktiskt). 

12 kommentarer:

  1. Kan då inte förstå denna klapp-på-huvudet-benägenhet hos läkare. "Såja det är inget att oroa sig över" och så var det inget mer med det. Tycker att du gör rätt som skriver igen och jag tror att man kan vara mer påstridig än vad som känns "artigt". Jag tror att man oftast är för artig hos läkare, önskar att jag hade protesterat mot läkarens slutsatser igår men jag bara grät mig igenom hela läkarbesöket.
    Även om våra respektive situationer är helt olika så inspireras jag i min egna kris av din drivkraft och vilja. Det är det säkert fler som gör.
    Miljoner kramar till dig

    SvaraRadera
  2. Sara B Nylund10 maj 2012 08:43

    Hel rätt att mejla igen till läkaren.

    Jag hoppas fortfarande på ett plus men ifall plusset inte kommer denna gång så hoppas jag att din kropp inte ska hålla dig på sträckbänken för länge. Håller tummarna att det är ett horomonförsiktigt syskon som växer i din magen. kram

    SvaraRadera
  3. Håller med, tryck på tills ni får ordentlig hjälp! Urlöjligt och gammeldags med åldersgräns 39 för gratis ivf och väldigt respektlöst med en vård som är så dåligt individanpassad. Var så besvärlig som möjligt och tänk på att du hjälper dem som inte orkar stå på sig! Du är duktig och beundransvärd, lycka till!!

    SvaraRadera
  4. Fy vad tråkigt med ett negativt test. Jag håller dock tummarna så länge det går!

    Vad tråkigt beteende av läkaren dessutom, hoppas verkligen att du får bättre svar på dina frågor på nästa mail.

    Stor kram!

    SvaraRadera
  5. Hej!

    Jag känner inte dig, men har läst din blogg. Önskar dig all kraft och styrka!
    /A

    SvaraRadera
  6. Tyvärr gäller inte graviditetsgarantin när man redan gjort en IVF och fått barn. Man ska vara "ett oskrivet kort" som Urban uttryckte det.... Så din ålder spelar egentligen ingen roll för att få använda garantin när du redan fått Tusse.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi blev inte gravida med Tusse via IVF och han lever ju inte. Jag förstår det med oskrivet kort. På ett sätt är vi det ändå.

      Radera
    2. Det står också på deras hemsida att ingen över 39 får graviditetsgarantin.

      Radera
  7. Riktiga vänner förstår varför man drar sig undan och är för sig själv ett tag, de ifrågasätter inte det. Jag orkade inte heller träffa vänner, gravida, bebisar osv när vi kämpade och längtade.
    Vill skicka en stor kram till dig!

    SvaraRadera
  8. Vad händer? Fortsätter hålla tummarna!

    SvaraRadera
  9. Vad händer? Fortsätter hålla tummarna!

    SvaraRadera
  10. Fina Anne. Det är tufft att behöva leva med strulet, och tänka de förbjudna "aldrig?"-tankarna. För frågan finns där, även när man knappt vågar.

    Hur tänker ni om tex embryodonation? Jag vet ju att ni är "för gamla" för adoption men kanske som ett annat sätt att tänka... Nu vet jag inte hur ni tänker, och det kan vara en omöjlig tanke. Samtidigt innebär det ju att man inte är så åldersberoende. Å andra sidan... När jag började den här vägen var jag orolig för gener, sedan var det inte så illa. Första gången. Och så blev jag gravid. Nästa omgång var värre, det fanns så oerhört mycket tankar på att det här barnet ju inte är genetisk släkt med suddbarnet. Det är fortfarande en smärta. Jag är glad att vara gravid, men jag hade fortfarande önskat att de varit släkt rent genetiskt. Kanske är den känslan också hos er och alltför svår att bära? Men om du någon gång i någon tid funderar över det får du jättegärna fråga mig - jag har ju lite mer erfarenhet än jag skulle vilja i ämnet. Och även om det är om 2 år du tänker på det igen, lovar jag att försöka svara så gott jag kan. Men jag hoppas förstås att tussesyskonet redan finns hos er då.

    SvaraRadera