Sen tyckte hon att jag skulle vända mig till min ansvarige gynekolog med mina frågor rörande depression och ätandet av olika mediciner. Eventuellt förhöjt TSH... Osv osv. Jag sa till henne att jag inte har någon ansvarig gynekolog. Jag har en gynekolog som skickar ett E-recept till mig med Pergotime som sen inte tycker det finns anledning att kolla med UL under behandlingen utan det där kan jag syssla med lite själv i väntan på äggdonationen.
Sen att det blir cystor och ingen ägglossning, finns ingen förklaring till och ingen uppföljning heller. Jag är ju 42 år och hör inte hemma på en fertilitetsmottagning...
Lite bitter och arg i natten.
Men mycket glad på samma gång då det nu endast fattas 49 röster på mig i talangjakten. Sen kan jag få läsa in en ljudbok!
http://www.storytel.se/talangjakten
 |
| Allt är fortfarande så nära men ändå så overkligt främmande svårt att förstå. Acceptera? Jag fortsätter ju leva och jag sitter inte bara och inte gör något. Jag gör massor för att komma vidare. |
Du vet att du hör hemma där. Vi är många här som stöttar dig under din resa. Läkare är inte alltid (väldigt sällan) så empatiska som man skulle önska. Som om de vill att man ska be om ursäkt för att man tar upp deras tid.
SvaraRaderaAcceptera sin situation? Absolut, annars lever man inte i verkligheten, men vad gör man sen? Sitter på rumpan och gör inget? Eller agerar för en förändring? Du har mitt fulla stöd! Miljoner kramar!
Lätt att säga oerhört mycket svårare att göra. Men visst objektivt förstår jag att acceptera måste man göra för att må bra, om inte vaggas man i sin egen sorg. Men det låter hårt när man får det påtalat till sig. Kankse finns det delar i allt som hänt som du kan acceptera för att på så vis ta dig vidare? Också det är såklart lättare för mig att säga än för dig att göra.
SvaraRaderaJag vill i alla fall ge dig all den nätkärlek jag kan!
Kram!!