Senaste tiden

För några veckor sedan ringde läkaren från Åbo och äggdonationskliniken. Han ville bara försäkra sig om att det var okej att de gör s.k. ICSI på äggen om det behövs. Ni vet då de injicerar en spermie in i ägget vid befruktningen. Det sa jag var helt okej. Han meddelade sen på sin brutna svenska att det kommer vara vår tur i april eller maj. Det är klart jag känner mig glad att vi står i kö och att jag kanske har möjligheten att bli gravid i år men mina förhoppningar är ganska små ändå. Känner mig inte så positiv just nu och det är nästan svårt att omge mig med positiva människor har jag märkt. Jag menar när folk hela tiden säger hur fantastiska deras liv är.

Det är en sak som oroar mig vad gäller äggdonationen och det är min stresskänsla i kroppen. Senaste tiden har jag fått flera utslag av herpes på mina läppar. Det tyder på stress och jag känner att det susar i huvudet och jag fortsätter och fortsätter att hålla mig upprätt och göra det jag gör trots att kroppen skriker att den vill gå och lägga sig. Varför går jag inte och lägger mig då, kanske ni frågar er? Om man har sovit mer än 10 timmar på en natt så känns det helt avigt att tänka sig att man ska behöva sova mer...  Jag sover 10 timmar på natt men är dödstrött när klockan är efter lunch. Inte trött på det där sömniga viset, utan just utmattad med en värkande nacke på köpet.

Som jag skrev i mitt inlägg igår så har jag sagt upp mig från jobbet på 1177. Min axel och arm klarade inte av det monotona som var att sitta vid en dator hela dagarna. Här hemma är en annan sak, jag skriver lite och sen kan jag gå och slappna av en stund. Det kan man ju inte göra på sin arbetsplats, bara så där.

Jag är just nu sjukskriven på grund av axelbesväret men frågan är om inte min utmattning har lika stor del i min totala hälsostatus.  Jag är sjukskriven under tiden min uppsägning ska gå igenom. Det är en månads uppsägningstid. Därefter får jag söka ett nytt jobb. Det bästa vore dock om jag hittar ett jobb på 50 % och att jag kanske kan vara sjukskriven 50% ett tag framöver. Jag behöver hitta ett sätt att återhämta mig mellan varven om det över huvudtaget ska vara någon vits att göra den här äggdonationen.

Det går verkligen upp och ned, hela hela tiden. I morse kunde jag konstatera att min temp efter att ha gett mig hopp igår, då den steg de grader den ska stiga efter ägglossning sågs nu ha sjunkit tillbaka till noll-läget. Alltså den temp jag har innan ägglossning. Jag tog inte den där Ovitrellesprutan och det ångrar jag nu. Kanske hade den hjälpt till... vem vet?

Så ser det ut. Just nu.

Samtidigt är jag så glad och tacksam över alla människor som uppskattar det jag och Krister gör. Vi har fått väldigt många gillare till vår företagssida på Facebook och det vore väldigt kul om jag kunde få igång min verksamhet här mer och mer: www.facebook.com/Tuvalina
Info finns också på tuvalinaitronodalen.blogspot.se Vi håller på att fila på en hemsida också :-)

Krister håller på att trilskas med ett element i stora salen som innan vi flyttade in användes men som stängdes av vid ett tillfälle och tyvärr frös sönder. Om några timmar får vi veta om det går att använda det. Vi behöver få upp värmen mer i lokalen.

Äggplockardagen med hönabönan

Vi klev upp kl fem i morse efter att ha sovit fyra timmar ungefär. Det bara blev så, för när vi väl lagt oss (jag jobbade ju till 22) så kunde jag inte sova. Det kröp i kroppen och jag tror att det hade med hormonerna i ägglossningsprutan att göra. Samma slags krypkänsla hade jag när jag var gravid med Tusse. Det var därför jag inte kunde sova på nätterna under min graviditet. Det är förmodligen Hcg:t i blodet som rusar runt och svirrar till det. Hormoner kan göra mycket med människan!

Vi åkte iväg mot Falun, över Bergslagsleden. Vägen som går över bergen från Hälsingland till Dalarna.

Väl framme så hann vi inte mer än sätta oss i väntrummet förrän vi blev uppropade till Herrummet där själva leveransen av sädesvätskan ska ske. Hm... Det är inte lätt ibland att göra sånt på beställning. Det vet alla som hållit på med detta ett tag och vem som helst kan nog föreställa sig hur det är att försöka prestera fram ett resultat just vid exakt ett tillfälle. Men det har ju gått bra de andra två gångerna så vi trodde det gick bra denna gången med. Mer om det senare...

In med en PVK i min arm och sen stod det inte på förrän vi var inne hos läkaren i operationssalen. In med morfin, groggy som bara den, men bara skönt och sedan - AJ AJ AJ, det gjorde extra ont denna gången. Men Staffan är skicklig. I tystnad arbetade han sig igenom blåsa för blåsa, samtidigt som jag profylaxandades och det var inte så många blåsor men så många som jag ändå vågat hoppats på, nämligen tre äggblåsor som innehöll varsitt ägg. Mer morfin sprutades in för varje blåsa som skulle pickas hål på. Vilade en stund i gynstolen och Krister höll min hand hårt och kysste mig i pannan och ibland på munnen. Tillslut kunde jag resa mig upp och gå ut därifrån in till vår säng.

Sen kom beskedet som gjorde oss lite chockade. Denna gång var det alltså tre ägg som de fått ut och det verkade bra så långt men problemet denna gång var att spermierna var för få. Det har aldrig hänt förut som sagt, det har varit superklass på spermierna tidigare. Vi blev väldigt besvikna först. Särskilt jag. Staffan trodde det kunde bero på att Krister varit förkyld/sjuk/pressad för ca 10 veckor sedan och ja, han har både varit förkyld och pressad för 10 veckor sedan. Vi hade så fullt upp med att förbereda inför bröllopet så Krister både sov och åt dåligt. På det fick han en förkylning med!

Det hela slutade med att det bestämdes att de skulle göra ICSI på äggen. Vilket innebär att varje ägg injiceras med en utvald spermie. Det ska inte ge något sämre resultat än om det sker genom det andra sättet, alltså spermierna är miljoner och den som hittar fram först penetrerar äggskalet och befruktar ägget. Nu hjälper alltså embryologerna till med att spruta in en spermie i ägget!!! Otroligt egentligen. Helt enkelt otroligt.

Efteråt så gick vi en runda på stan och vi hittade en glasskiosk som hade Rättviksglass, vilket vi gladde oss mycket åt. Köpte två kulor var och satte oss på en bänk och smaskade på den tills det började regna lite. Hemresan gick fort och vi roade oss med att knäppa lite galna kort på oss själva. Det gjorde att jag skrattade en hel del. Nu är det bara 16 timmar kvar tills vi får veta hur det gått för våra ägg! Kliniken ringer i morgon mellan kl 10 - 12.