Acceptera?

Det var vad min läkare fick mig att försöka inse att jag behöver acceptera min situation. Ja visst. Jodå. Att ens barn dör tillhör kategorin för komplicerad sorg och att det dessutom inte sen blir någon graviditet och något levande barn är dubbel dubbel komplicerad sorg. Det tycker nu läkaren att jag ska acceptera. Eller vad var det hon menade egentligen? Samtalet hade inget djup och inget rum att fortsätta i.

Sen tyckte hon att jag skulle vända mig till min ansvarige gynekolog med mina frågor rörande depression och ätandet av olika mediciner. Eventuellt förhöjt TSH... Osv osv. Jag sa till henne att jag inte har någon ansvarig gynekolog. Jag har en gynekolog som skickar ett E-recept till mig med Pergotime som sen inte tycker det finns anledning att kolla med UL under behandlingen utan det där kan jag syssla med lite själv i väntan på äggdonationen.

Sen att det blir cystor och ingen ägglossning, finns ingen förklaring till och ingen uppföljning heller. Jag är ju 42 år och hör inte hemma på en fertilitetsmottagning...

Lite bitter och arg i natten.

Men mycket glad på samma gång då det nu endast fattas 49 röster på mig i talangjakten. Sen kan jag få läsa in en ljudbok!
http://www.storytel.se/talangjakten

Allt är fortfarande så nära men ändå så overkligt främmande svårt att förstå. Acceptera? Jag fortsätter ju leva och jag sitter inte bara och inte gör något. Jag gör massor för att komma vidare.