Somliga dagar gråter jag så Krister inte kan äta då han får så ont i magen. Min älskade kärleksfulla Krister. Han tror han kan skydda mig genom att uppmana mig att inte gå ut på internet. Där på Internet får man reda på saker förstås. Men förr eller senare får jag reda på det i alla fall.
Somliga dagar gör bara mer ont. Det händer något i omgivningen, jag läser nåt och det går som en pil, rakt in i det limbiska systemet, rakt in utan att passera gå, slår ut alla försök till upprätthållandet av det starka jaget och saknaden efter Tusse blir bara starkare.
Somliga dagar längtar jag så evinnerligt, förtvivlat, önskefyllt, utan någon som helst pardon, alltså ingen förskoning, bara en rak rak begärelse - en vilja att få. Att få ett barn i min famn. Vårt barn. Som skriker och som jag kan höra hjärtljuden slå på.
Du ger mig sådan insikt, förundras över hur du orkar lägga fram all den där nakna smärtan för alla att se.
SvaraRaderaJag hoppas, jag ber, jag önskar att du får ert barn.
Ömma kramar
A-M
Precis så, precis så, är det för mig också. En del, viss, information går som en pil rakt i hjärtat. Som en knapp till ångesten. Känner med dig. Kram/ Sandra
SvaraRaderaStor kram!
SvaraRaderaDu fina Anne vad jag känner din smärta! Vad fint att du har en så underbar man
SvaraRadera