Bakverk som förför en gråtmild själ

Just nu befinner jag mig i ett stadium. Ett stadium av något. Ett något som jag inte riktigt kan sätta ord på, eller kanske jag kan det om jag bara låter fingrarna gå. Mitt inre hänger inte riktigt med och i det yttre så fortsätter allt gå framåt. Jag har ingen aning om jag är gravid eller inte. Visst finns det uttrycket som jag lite skämtsamt slängt ur mig.

Första gången vi gjorde IVF så kände jag det som en triumf att nu är jag minsann PUPO, pregnant until proven otherwise! Denna gång: Pregnant - blaha - blaha... inget som jag kan säga nu egentligen. Det går inte. Det bara tar emot. Jag har en avmätt känsla inombords. Ett stadium av något. Ett tillstånd som inte är spännande ens. Tyvärr så är det inte det hur mycket än ni andra säger det. Förlåt. Men jag tycker bara det är jobbigt och inte speciellt spännande.

Ruvardag 7:
Känner mig precis som vanligt förutom att jag grät för att det var så fantastiskt att se min systers fina bakelser i hennes nyöppnade café. Jag såg dem på bild på Facebook.

Jag grät också hejdlöst efter ytterligare ett smatter av förnedringar från min bror per sms. Jag vet att han inte har rätt. Ändå gråter jag för att det är så sorgligt hur det kunde bli så här och att det är så omöjligt att nå fram, nå in, få kontakt, mötas... hjälp, jag faller bara ned fast jag lovat Krister att stanna här uppe med honom i solen så upptäcker jag efter en stund att jag ligger nere i gyttjan och bara vill slåss, jag med, med samma fula verktyg som min bror använder.

Jag vill trycka till, trycka ned nåt i halsen på honom, göra honom så ledsen som han gör med mig, skjuta låga skott som träffar på riktigt känsliga ställen, sparkas och skrika men NEJ, jag gör inte det. Okej, lite gjorde jag det. Jag vet - några meningar som var låga. En kanske. Inte mer.

Efter ett tag kom jag tillbaka till sans igen. Jag pratade med advokaten och sen med juristen som är bouppteckningsförättaren och sen med min syster och sen hjälpte jag Krister lite emellanåt med bokföringen och sen tillbaka ned i gyttjan en sväng och tillslut hamnade jag på internet och letade brudklänningar.

Visst är de fantastiska och lika förföriskt goda som de ser ut! Böna Café i Bönan utanför Gävle finns de att smaka!