varsam och hörsam

Varsamt lyssna på signalerna som kroppen ger. Orkar en stund och kroppen säger ja, beger sig in till staden och uträttar några ärenden. Tänker inom loppet av två sekunder flera tankar. Skjuter varsamt bort dem. Orkar en stund till och gränsen är skör, mycket skör mellan att klara av en vardaglig tingest till att nästan inte kunna andas på grund av energibrist.

Eldar en eld med ris från gården, äppelträdgrenar som Krister beskurit. Tillslut får elden fart med hjälp av granen från i julas. Jag säger: Hade Tusse varit här hade han suttit där på filten och storögt tittat på elden. Han är med så gott som hela tiden. Förresten så hade han nog inte suttit vid det här laget. Han hade ju varit dryga ett år och säkert tultat runt på gräsmattan och snubblat i hålen som korna lämnat från sig efter rymningen tidigt i våras. Han hade efter några månader till fått lära sig vad rabarber heter och även lärt sig säga Pappa-Krister - men det hade nog blivit Pappa-Klister - precis som Krister själv kallade sig när han var liten. Klister.

Elden var helande. Den var skön att titta in i och lägga på mer ris i. Se hur det tar sig om och om igen. Se elden och drömma sig bort i en avkopplande värld. En slags meditation.