Förtröstan

Ur radion kommer tankar för dagen. Jag hade skyndat mig så pass mycket att jag hann lyssna på det i bilen på väg hem från jobbet. Johan von Schreeb talar om förtröstan. Han säger att förtröstan är att ha tillit till ödet. Han säger vidare att förtröstans motsats heter panik och leder sällan till något bra. Jag citerar honom noggrant här! Jag vet inte hur jag ställer mig till att det finns ett öde... Jag har kanske ingen riktig ståndpunkt där. Jag har förut hävdat bestämt att jag inte tror på ödet.

 Men skulle ödet vilja att vi endast skulle få en fantastisk vacker pojke som dog på grund av en klen moderkaka och ska det då innebära att jag ska ha förtröstan inför det ödet? Det handlar inte om att jag ska acceptera det, utan jag tänker kanske att jag bör ha just förtröstan inför det så kanske det förändras... eller? Kan ödet förändras? Det är inte ens säkert att det är just det som är ödet. Nu blev det invecklat. Något självklart är det inte att ha förtröstan. Det hjälpte mig dock att höra det han hade att säga. Han sysslar nämligen med katastrofmedicin och förtröstan torde vara ett begrepp han ofta kommer i kontakt med. Jag skulle gärna vilja ha en utveckling av just det att ha tillit till sitt öde. Om ödet är något som man inte vill uppnå då? Ska man ha tillit till det då?

Jag tänker att, om man tror att det finns ett öde, så kan vi inte påverka det som sker. Precis som vi inte kunde påverka att Tusse dog. Det finns en förtröstan i det. Det som händer det händer och det vi kan påverka påverkar vi. Resten låter vi vara för att vi kan inte förändra det. Vi behöver ha tillit till det oföränderliga. Det som hånler åt oss, som håller oss fast i sitt hårda grepp. Släppa taget om det och ha ännu mer tillit att det goda kommer till oss. 

Så förtröstan ska jag försöka ha. Det var skönt att höra tankar för dagen på p1. Kvällen ikväll har varit en svår kväll. Jag har nästintill haft panik inför den rädsla som finns inom mig att aldrig få uppleva ett levande barn i min armar.