Är botten kanske snart nådd? (RD 10)

Hela jag börjar nu bli naggad i alla kanter. Ända sedan Tusse dog och föddes så har jag haft en kämparglöd och en förmåga att kunna använda mina verktyg till att hantera vardagen, ibland bättre och ibland sämre. Med hjälp av alla er som läst min blogg och alla vänner på FB och i verkligheten har jag fått tillbaka hoppet så fort jag dragit ned mig själv för djupt. Jag har använt skrivandet som en källa till kraft och kreativitet. Vi har köpt vårt drömhus och börjat planera både för en fantastisk verksamhet här och ett sommarbröllop för oss. Ändå, trots alla planer, så börjar jag sjunka nu.

Om inte det här försöket lyckas - vad har vi då kvar?
Det är en del grejer som jag skulle behöva få göra, efter detta försök. Kanske kan det vara idé att spola min äggledare...? Kanske har den satts igen efter graviditeten, men vart ska jag vända mig för att få göra det inom en rimlig tid? Tiden är min fiende. Jag känner hur klockan tickar och tickar och jag har tusen frågor och ingen att fråga. Min ork börjar sina, på riktigt. Jag vet inte ens om jag orkar ringa något mer, orkar fråga mer om hjälp. Det känns inte som någon vill hjälpa i alla fall.

Om detta försöket inte fungerar så finns en möjlighet att göra ett försök i Köpenhamn i sommar (Falun har sommarstängt) men är det bra att göra så många IVF så snart inpå varandra? Och vad är det egentligen som gör att jag inte blir gravid?

Jag och Krister har kunnat stötta varandra bra men nu känns det som även han inte orkar - det är mycket som ska fixas inför bröllopet och istället för att se det som något som är roligt så blir det bara en börda. Jag har all förståelse för att hans ork också kan ta slut. Min älskade, kraven behöver sänkas.

Jag skulle behöva prata med någon som varit i samma situation, men vad jag förstår så är det inte så många som försöker göra IVF som är över 40 som dessutom förlorat ett barn i magen som jag gjort. Finns du där ute någonstans, så hör gärna av dig!