Morgonen kom

Med vad ska jag fortsätta nu? Det blir ett långt inlägg detta, hoppas ni orkar läsa...

Mina dagar går nu åt till att återhämta mig men jag försöker också ringa in vad som är viktigt nu och hur jag ska fortsätta mitt liv. Vad behöver jag göra, vad är viktigt, vad vill jag göra?

Mitt berättande här i bloggen har gått omlott. Jag påbörjade en förlossningberättelse och skrev två inlägg om det. Emellan har det hänt så mycket annat. Jag har fått impulser att skriva om olika andra saker, begravningen har varit t.ex och därför har jag inte slutfört min förlossningsberättelse.Vet inte om ni orkar läsa mer om det?

Skrev om dagen, när vi kom tillbaka till förlossningen efter beskedet, vi åkte hem och hämtade lite grejer bara och sen åkte vi tillbaka. Jag skrev om lavendelbadet, minns ni? Nästa inlägg om förlossningen handlade om natten. Den natten när Krister låg på förlossningsbritsens inställningsskruvar och jag hela tiden frågade varför han inte la ned sitt huvud och han gjorde det en kort stund för att jag inte skulle oroa mig för att sedan ta upp huvudet igen för att inte ramla ned från britsen. 

Morgonen kom. EDA:n/ryggbedövningen hjälpte mig bra i hela öppningsskedet. När jag sedan var helt öppen så tog krystvärkarna vid. Jag stod och lutade mig mot ryggstödet på förlossningssängen. Jag ville att det skulle hjälpa det lilla barnet ned i förlossningskanalen, som jag hade läst mig till att det skulle göra. Problemet med det här lilla barnet var ju att det inte kunde hjälpa till själv och rotera. Det här var en av dem saker som jag inte riktigt fick besked om, för mig var det logiskt att Tusse inte kunde hjälpa till eftersom han var död, men jag fick till svar när jag frågade att det inte gjorde saken annorlunda. Jag har googlat som besatt på detta nu. Skrivit alla medicinska termer jag kan komma på men har ändå inte fått in några träffar angående vaginal förlossning och IUFD (Intrauterin fosterdöd). Jag har även tittat i mina kursböcker: ”Lärobok för barnmorskor” och ”obstetrik och gynekologi". I lärobok för barnmorskor står det tre sidor om IUFD. Är det verkligen så att det står för lite om detta? Får barnmorskor väldigt lite information om detta under utbildningen?

Jag har i alla fall själv gissat att eftersom ett dött barn inte kan hjälpa till vid förlossningen på samma sätt som ett levande barn kan så kan det bli svårare för barnet att tränga ned i förlossningskanalen. Så var det med Tusse, hans lilla kropp åkte upp och ned och kom aldrig tillräckligt långt ned så jag kunde krysta ut honom. Naturligtvis gjorde hans huvud det tillslut men då hade det gått hela fyra timmar! Ja, det är sant. Jag krystade i fyra timmar! Men vad i hela friden, tänker ni nog nu, varför kunde de inte hjälpa till på något sätt?? Så ska det väl inte behöva gå till? Nej, om det hade varit ett levande barn så hade det inte gått till så heller. Då hade man efter max en timme hjälpt till att ta ut barnet, med hjälp av sugklocka exempelvis. Men jag gissar att det gjorde man inte i detta fallet heller för om man hade satt en sugklocka på Tusses huvud så hade man kanske skadat honom. Huden är ju väldigt skör på ett dödfött barn. Nu hade inte Tusse legat död i fostervattnet så länge, men hans hud var ändå känslig. 

Under krystningsarbetet trodde jag att jag skulle dö. Krister som stod bredvid trodde också det. Jag blev blåare och blåare. Hela jag var nästan blå. Ett blodkärl blev större och större i pannan, jag kände på det och trodde att snart brister det. Min rumpa och mina lår var helt bortdomnade och även de blåa och mina ben hade en enorm kramp. Det var här undersköterskan gjorde den största bragdinsatsen någonsin. Varje gång jag fick en krystvärk så bände hon mitt ben åt det håll jag bad henne så att krampen kunde avvärjas något sånär så att jag kunde koncentrera mig på att krysta. Dessvärre var värkarna ganska svaga med, så min ilska och vilja hjälpte mig nog mer här än vad min kropp gjorde. 

På måndag kommer jag träffa min barnmorska som vi hade under graviditeten. Jag ska fråga henne om ovanstående frågor. Någon som läser detta och har kunskap kring mina frågeställningar får gärna kommentera!!

Berceuse

Det är Lotti och Jonas dotter som ritat teckningen. I första anblicken tycker jag att jag ser en glad liten figur med mungiporna uppåt men i figurens mage finns en annan figur med mungiporna nedåt...Titta lite närmare får ni se! Det går att förstora bilden om ni klickar på den.

Fortfarande omtumlad av all storhet som jag kände inom mig i lördags på begravningen. Jag smälter sakta alla intryck och ruvar på vad jag ska göra med dem.

Tack alla ni som var där! Tack för att ni gjorde detta till en fin, kärleksfull och ljus ceremoni.

Tack till Anna och Henrik som sjöng så fantastisk fint, den visa som jag satt och nynnande själv på när lilla Tusse fortfarande låg i min mage och dansade med rumpan. Visan som är skriven av Fred Åkerström, Berceuse – en vaggvisa:

Sov, sov, lilleman

Livet är en dröm

Uti mörkrets mareldsbrand

Seglar du mot nattens land

Alla går allena

Böljan sjunger mot din båt

Livet är en dröm

Djup är havets våg, salt och våt

Som av många ögons gråt

Alla går allena

Natten är så lång, så lång

Livet är en dröm

Djupt i sömnens blomsterfång

Drömmer du om dag en gång

Alla går allena

Gro, gro, lilla frö

Livet är en dröm

Mörkret mumlar runt vår ö

Kanske ska vi aldrig dö

Alla går allena

Särskilt den sista versen har satt sig i mig. Den lämnar ett avtryck med hopp. Anna och Henrik som ska få sitt andra barn i augusti. Anna var så vacker där i kyrkan, ljuset från fönstren strilade in och glittrade på hennes fina mage! Gro – Gro lilla frö!

Åh, tack mamma för du gjorde det fina blomsterarrangemanget till kistan. Lika omsorgsfullt som du stickade den gula tröjan som Tusse skulle få. Han skulle ju bli en en riktig påskbebis med gula kläder!

Åh, Tack Åsa, fina prästen, vännen som alltid får mig att skratta!

Tack Christer som spelade så bra till psalmerna. Du kändes så trygg. Så trygg. Mats som sen spelade trumma till sista psalmen gjorde att vi ville sjunga mer.

Åh, tack Viktoria för din text från det röda. Allt är bra, inget är bra, men jag planterar ett frö.

Dina starka röda rosor som du skickade till oss på lördagen när vi kommit hem från förlossningen har jag torkat nu och ligger på ett fat. Det röda, det starka, det som strävar framåt. För första gången i mitt liv är jag bestämd med att sträva framåt utan ångest.

Åh, tack Carola, min gamla barndomsvän som läste rakt från hjärtat ut till oss!

Åh, Robin, fina Robin, tack för att du läste Alf Henrikssontexten som jag citerat två gånger här på bloggen. Den ger tröst. För oss var det ovärderligt att höra dig läsa den.

Tack till er som bakade alla goda tårtor. Picknicken på udden utanför kyrkan blev så lyckad, alla hade med sig sitt eget men blev sedan bjudna på dessa tårtor som bakats av Helena, mamma, Diana, Sabina, Eva och min älskade Krister (jag hade gjort tårtbottnarna, och Krister designen… i vanlig ordning). Tack kusin Eva för alla goda kanelbullar!

Åh, tack Lotti och Frida för att vi fick sjunga tillsammans och göra Uno Svenningssons låt: Andas genom mig på det sätt som kändes äkta (inte för religiöst, som Åsa var rädd för att det skulle bli). Jag vill tacka mig själv för modet att gå upp där och sjunga tillsammans med Lotti. Äntligen fick vi göra ett framträdande tillsammans, som vi länge velat. Hoppas vi kan göra det mer i framtiden!

Tillslut – vill jag tacka Krister, min älskade för all din närvaro, kärlek och känslor du delar med dig. Det fina musikstycket du skapade till vår son, som spelades i början på ceremonin, den som också finns här på bloggen i ett tidigare inlägg, säger allt.

Tack fina älskade Tusse för att du fått oss att se klarare på livet. Jag älskar dig för evigt!

Tusses brandbil

Tusse fick en brandbil av sin farbror. Det är klart han skulle ha det, det är klart han hade lekt med sin busige, glada farbror med sin röda fina brandbil. De hade strålat tillsammans!

Utmattad och fylld av kärleksbubbel tänker jag tillbaka på lördagens begravning. Det var så mycket energi i luften, i kyrkan, i värmen från allas kramar, i hjärnan, i hjärtat och i magen. Så mycket levande bevis på hopp, tro och kärlek i handling! Fler ringar på vattnet - ser fler och fler. Fångar de med håven och släpper de fria om och om igen. Små och stora ringar. Tårar som blir till leenden. Leenden som blir till kärlek. Kärlek som blir till handling. En virvlande dans. Det är klart det blir en dans! Jag ska fortsätta dansa - dansa med mig!

En alldeles egen tårta fick han med! Vår fina Tusse Tussilago.

Begravning

Idag lördag den 21 maj är det begravning av Tusse. Krister har gjort en sån fin låt som ska vara inledningsmusik. Den är som en berättelse. Nästan för sorglig, men lyssnar man noga så kan man höra spring, lek och glädje.

Låten är som livet självt; Hopp, kärlek, glädje, lek, sorg, energi framåt, längtan och stillhet.

Det kommer bli en fin dag. Ni alla läsare finns med också i mina tankar så som jag vet att ni finns med oss!

Livets träd

Vi var upp till förlossningen idag för återbesök. Fick träffa samma läkare som verifierade att Tusse dött, den där dagen för drygt fyra veckor sedan. Hon är en sån skön person, läkaren och hennes kollega är med en mycket sympatisk människa. De är mänskliga, inlyssnande, avslappnade och validerande.

Validerande betyder att göra giltigt, bekräfta något. I detta fall giltiggöra en process. Jag tycker om det ordet, validera. Det känns så oerhört viktigt i vår process att bli validerad just. Och kanske är det det jag har varit inne på i de två senaste inläggen att om man inte blir validerad, giltigförklarad i sina frågor, i sina känslor och i sin kunskap så förminskas man och det är allt annat än trösterikt. Men om man blir validerad i sina känslor så finns det stora chanser att det uppstår ett accepterande istället för frustration och ältande.

Vi fick reda på en hel del provsvar. Alla var helt normala. Det är inget fel på mitt blod, det vill säga, jag har inga koagulationsrubbningar. Det var inte heller någon infektion som gått över från mig till Tusse. Det vi nu väntar på är obduktionssvaren och svaren från undersökningen av moderkakan. Förmodligen är det där vi hittar svaret, som jag skrivit om tidigare också, troligtvis var det en blodpropp i moderkakan som förorsakade vår sons död. Jag tror att det var så. Svaren kommer nog dröja ett tag eftersom det blir sommar och semester nu. Men jag tror att det var så. Det räcker för mig än så länge.

Livets träd, placenta, just den här moderkakan, som till hälften var mina gener och den andra hälften Tusses, orkade inte leva och pulsera sig igenom den kraftansträngning en förlossning innebär. Just det här livsträdet råkade bli träffad av en hård blixt och trädets sav tvärstannade på mitten av stammen, den nådde inte ut till förgreningarna, den hindrades att nå ut med energin till Tusse. Just den här moderkakan hade inte tillräckligt med livskraft.

Om det inte hade varit för Om

I mitt förra inlägg om tröst så resonerade jag kring ordet om. Om det inte hade varit för Om. Jag är tvungen att ta med Alf Henrikssons text igen. En bloggvän till mig ladybond, har fåttt mig att tänka till och dra mina tankar några varv ytterligare, tack för din kunskap J!

"Hade jag fått vad jag aldrig fick, så hade det gått som det aldrig gick.

Hade jag mött den jag aldrig mötte och hade jag skött vad jag aldrig skötte och hade jag känt

vad jag aldrig kände hade åtskilligt hänt som nu aldrig hände.

Ja, hade jag gått dit jag aldrig går så hade jag stått där jag inte står!"

Texten ovan uttrycker för mig det faktum att det går inte att göra ogjort det som hänt. Att om om inte funnits så hade det varit annorlunda. Om det inte hade varit för att det hände då och då så skulle jag… Om jag hade vetat det jag vet idag så skulle han kanske överlevt. Jag skuldbelägger inte mig själv trots detta. Tro mig, det gör jag inte. Jag gjorde det jag kunde då och trots att vi ska lita på sjukvården och lita på riktlinjer som framarbetats med beprövad erfarenhet så har jag som patient, nu gjort ytterligare en beprövad erfarenhet, en klinisk praktisk sådan om än så smärtsam. Min erfarenhet och min kunskap kan kanske göra det annorlunda i framtiden för andra och det är det forskning är till för men även vi som får vara med om verkligheten har mycket att bidra med!

En mycket smärtsam erfarenhet som det finns riktlinjer kring men som inte tydligt framhålls är:

Barn ska röra sig i magen varje dag, även om det är dagen innan förlossningen! Säger någon något annat så är det inte rätt! Se följande länk för mer info: Spädbarnsfonden, räkna sparkar före födseln.

Vad är tröst?

Så sköljer de över mig igen. Tankarna om OM. Läser på andra kvinnors bloggar som varit med om samma sak som oss och nu när de är gravida igen så kan de visst kolla hur moderkakan mår! Det går att kolla hur moderkakan arbetar. När jag sa det till de på förlossningen så svarade de mig att det inte går.

Ibland tror jag att de runt mig då under förlossningen svarade på mina farhågor med ett nej, nej så är det inte, det har ingen betydelse – ett nej för att de trodde att det gav tröst. Om jag har kunskap och frågar personalen om min uppfattning och det jag läst stämmer och de svarar – Nej, så behöver det inte alls vara, på vilket sätt ger det mig tröst?

Tror att det är väldigt vanligt att människor svarar på förtvivlan med ett nej. Vem ställer sig och bekräftar/validerar någon som efter att sitt barn blivit överkört av en lastbil, utropar – Åh, tänk om hon inte hade gått precis på den trottoaren vid just det tillfället – då hade det aldrig hänt! Vem svarar då: ”Ja precis så är det, om hon hade valt en annan väg så hade det aldrig hänt”.

Istället säger man: ”Nej, men tänk inte så, det är inte bra att tänka så, det leder ingenstans”.