kärlek genom handling

Sorg kan vara så mycket. Efter flera månader av sorg så förvandlas den och den träder i kraft och gör sig påmind när andra visar genom handling att vår lilla Tusse betytt något för någon. Jag har sorgen inom mig. Till och med talar om den på ett osentimentalt sätt. Berättar om den för min blivande chef utan att fälla en tår, berättar om den för läkaren under läkarbesöket och hon tar in det jag säger om Tusses död som om jag talade om vilket symtom som helst. Jag hade lika gärna kunnat säga att jag hade nageltrång och hon hade haft samma min och tonläge ändå.

Ikväll trädde den ikraft, i sin fullaste kraft. Jag märker att jag inte varit i min kraft idag. En oro har fått härja i mig. Den har härjat fritt och det är en gammal välbekant oro. Den handlar om att jag inte är nöjd. Jag är inte nöjd med det jag gör som inbringar pengar, jag vill något mer och när jag tänker på det så blir jag låst.

När sedan Tusses farbror och kusin varit till graven och tänt massor av lyktor för att Tusse skulle få det lite mysigt och när han sedan visar att de varit där genom att skicka en bild på alla vackra lyktor då brister det i mig.

Tro inte att det är svårt. Det är svårare att hålla det inom sig och inte släppa ut det. Det gör mig ångestfylld och förstenad.

Tro inte att jag inte vill gråta. Jag har inte gråtit tillräckligt ska ni veta. Jag har hållit gråten ganska mycket på avstånd. Men när krister säger: Min älskade fina Tussemamma, då gråter jag och när Tusses farbror och kusin visar kärlek genom handling – då gråter jag. Då gråter kärleken sin vackraste sång. Det renar och frigör. Det gör att något nytt kan födas igen.