Som att sitta i ett mörkt rum och se ut på den ljusa världen

 

En lätt missriktad ton, ett vibrerande anslag, smyger sig på och hela tiden finns det val att ta, en väg bort från den anspända tankevirveln. Jag menar en tromb av tankar som fyller ett hål nedåt i dig själv. Vet ni vad jag menar? Ju mer man tänker på de där tankarna ju mer tar de dig nedåt. Inget nytt för den som lidit av det i många år.

Det här har inte med Tusse att göra, Tusse ska inte få ta all känslokaos som pågår i mig. Det här är den gamla vanliga ångesten. Det gamla vanliga mönstret, för den som stickat samma tröja år efter år.  Som något tryggt att falla tillbaka på, fast tvärtom. En falsk trygghet med andra ord.

Fina söta Tusse, nu önskar jag att din mamma kunde svara dig, då du säkert undrande skrattar lite åt mina knasiga negativa tankar. Hade du varit här hade jag förtvivlat försökt dölja min ångest inom mig, men jag vet, barn uppfattar så mycket av den känslan. Det hade gjort mig förtvivlad om du skulle fått ta del av min ångest.

Nej! Det finns ingen logik i den. En fälla är det. Enbart en tankemiss. Låt oss komma vidare, låt oss komma ur den. Tänker på en clown. Clownen kan göra mycket med sin underliggande sorg och rädsla. Visa den för människorna med en öppen naken förvåning, som om det är något nytt men ändå så påträngande trasigt. Clownen kan visa själens trasighet med en viss distans, ett delikat improviserat förhållningssätt som kanske förflyttar oss till skrattet men också till gråten. Ett experiment med det ohanterliga, något som faller, missas, snubblas, misslyckas men som lyfts upp och blir allmängiltigt och kärleksfullt omhuldande igen.

Tack! För att jag ändå inte känner som jag gjorde januari 2010, då kunde mitt tillstånd liknas med denna så förträffliga beskrivning gjord av en reporter i Metro vid namn Helena Sandklef. Sällan har jag skådat en bättre beskrivning över ångesten och sorgens tillstånd. Ändå var det ju just så som hon beskriver i sin artikel, jag kände det när jag fick reda på att Tusse dött, men det jag kände då och då tidigare i livet relaterat till min ångest kan också beskrivas på det sättet.

När man hamnar i den där nedåtgående tankespiralen då är det lite som att sitta i ett mörkt rum och blicka ut i en föreställd ljus värld. Världen utanför ter sig som mycket enkel, där händer det, där lever man, men här inne i det mörka så blir viljan och drömmarna inte hanterbara. Tillslut blir förmågan att handla inskränkt. Bara tillfälligt, tack och lov. Inget är beständigt, inte heller ångest.