Min kära blogg. Jag saknar dig. Mina ord inom mig, viskar sitt innersta väsen men hittar inte formuleringarna då tiden är försedd med andra ting. Andra handlingar. Tänk om jag kunde få tala om för er att jag blivit gravid, men det kan jag inte för det har jag inte blivit – inte än. Det gör så oerhört ont, så ont gör det att inte få ha ett litet liv där inne i magen igen. Så, nu vet ni det - alla fina människor.
Kära blogg, jag saknar den lustvindling det är att skriva hos dig. Jag saknar när meningarna tar fart och bara går sin väg dit de vill. Det äventyret saknar jag. Det vi hade i somras, när sorgens uttryck förde mig på okända stigar. Det var verkligen mitt innersta väsen som viskade i mig.
Nu gör det ont, fortfarande. Nästan mer ont ibland. Tänk att det är så. Tänk att jag vill så gärna visa bilder på Tusse och berätta, men tänk, det är ingen som frågar. Ingen frågar om det.
Jag tror knappt de hör vad jag berättar. Det blir liksom kortslutning i rummet. Tänk att det blir så, precis så som alla sagt att det blir. (Jag är nu lite rädd att trampa någon på tårna, är aktsam med orden men vill beskriva ett fenomen, glöm inte det). Tänk att det blir så. Att det är så svårt att möta människor i sorg. Om och om igen får jag erfara det. Jag vill göra något åt det, jag vill få människor att våga mer, våga visa känslor, våga fråga, våga låta känslor och funderingar ta tid och plats. Ja, jag vill faktiskt göra sånt, hellre än att sätta en urinkateter i någons snopp :-) Ja, så är det. Jag behöver bara hitta formen för det.
I ett andetag på det nya jobbet berättade jag vad som hänt mig när de frågade varför jag inte jobbat på ett år. I det andra andetaget tänkte jag ta upp min mobil och visa Tusse, precis så som någon skulle gjort med sitt levande barn, men jag gjorde inte så. Istället satt jag kvar med gråten långt ned i halsen.
Ja,Anne,att det ska vara så svårt att möta människor i sorg. Man är så rädd att orden ska komma ut fel och att man ska göra mer skada. Jag är rädd nu,att mina ord ska öka på din smärta,men jag kände att jag inte kunde lämna ditt inlägg obesvarat! Jag har läst dina ord och tittat på dina bilder på din underbara lilla pojke och jag har gråtit,som jag har gråtit för att ni inte fick leva tillsammans.... Han var så perfekt,så vacker och det är så svårt att förstå varför han inte fick leva och växa upp som ert barn. Jag känner ju inte dej,men jag känner i dina ord,att du är en underbar mamma och hoppas så att Tusse får ett syskon som får uppleva detta. Det är väl just detta,att jag inte kan komma med förklaringar eller säga att det finns en mening med allt som sker,som gör att jag är rädd för att göra ont värre för dej... Jag hoppas att jag inte gjort detta nu,för jag vill dej så väl! Ta väl hand om dej! Kramar!!
SvaraRaderaFinaste Anne, så tänker jag varje gång jag tänker på dig, och så får jag ett leende på läpparna. Du är så fylld av livskraft, så mycket mer än många andra, trots allt du gått igenom under åren. Vet att du varit inne på det, men du kanske borde börja med att samla dina ord till en bok? Du har en begåvning i ordet och formuleringarna.
SvaraRaderaKram!
Kram på dig fina Anne, jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag har även börja skriva mindre i min blogg, mycket mindre, jag saknar det ibland för sorgen och saknaden finns ju där lika mycket idag som då fast kanske bara på ett lite annorlunda sätt...
SvaraRaderaTack för era kommentarer. Det är ju så här, i alla fall för mig, att det är tystnaden som sårar inte tvärtom. Så kära Maggan, som jag inte känner, tack för dina otroligt värmande ord!! Wow, säger jag! Vilka människor det finns där ute, det gör mig så glad att du delar med dig av dina tankar.
SvaraRaderaViktoria, en bok är på gång så är det ju... men jag har svårt att tro att någon skulle vilja ge ut den, men jag ska göra ett försök. Jag ler jag med, när jag tänker på dig. Snart ska du få en liten till! Så underbart och min dröm är fortfarande att vi ska kunna få barn samma år!
Johanna, Johanna! Fina fina Johanna! Tänker på dig och jag förstår att du förstår.
Kram till er alla!
NU äntligen skriver jag till dig Anne, efter så många månaders läsande vill jag verkligen lämna ett avtryck på din blogg som jag läst så många gånger! Jag känner inte heller dig men har läst dina inlägg och berörts till tårar otaliga gånger. Jag gråter och förundras över vilket hopp dina inlägg ändå inger, du och Krister verkar ämnade för varandra och jag känner mig uppriktigt glad att ni har funnit varandra! Bilderna på vackra fulländade Tusse får mitt hjärta att fyllas av sorg, likaså bildspelet och sången "Var inte rädd för mörkret" även om jag uppfattar en tröstande ton som lenar mitt i allt det obegripliga. Jag önskar innerligt att Tusse ska få bli storebror!
SvaraRaderaTack anonym för din kommentar! Jag blir jätte jätteglad av att du läser min blogg och att du nu gjorde dig till känna lite. Fint att höra att du uppfattar det tröstande i min blogg. Tanken med min blogg är inte att använda den som en privat dagbok utan att försöka göra den mer allmängiltig! :-)
SvaraRadera