Att tända en stjärna inne i det mörka rummet

Kommer in i den kalla farstun, där trappen går upp till lägenheterna. Det luktar lite sommarstuga. Där uppe i fönstret har Krister satt upp en av stjärnorna som vi fått ärva efter förra ägarna till huset. Krister har satt upp stjärnor lite här och där. Noggrant fixat med strömsladdarna. Sett till att vissa har timer. Sett till att de inte hänger och slänger. På taket hörs regnet droppa så där skönt avslappnat. Ett skönt regn och graderna är inte lägre än 4.

Min älskade blivande man. Han är en riktig livsnjutare. Ivrigt varje dag kliver han upp för att ta tag i dagens göromål. Han längtar efter att få göra det. Och när han gör det så är han i det han gör. Han är närvarande. Det är så inspirerande att se och att leva med en människa som är sån.

När jag är i det jag gör så känns det. Det är ett lugn i bröstet. Det känns njutningsfullt och jag har ett nyfiket förhållningssätt till det jag gör. Ingen oro för framtiden och inga malande tankar. Bara är och gläds. Så kände jag nästan under hela graviditeten. Jag bara var och var så oerhört lycklig. När jag kan känna det där lugnet och nyfikenheten att få skapa och vara i nuet då blir jag lycklig. Just nu känner jag så.

Nu har vi tänt massa stjärnor här. Även jag kände ett lugn och kunde koncentrerat sätta upp en stjärna.

Som att sitta i ett mörkt rum och se ut på den ljusa världen

 

En lätt missriktad ton, ett vibrerande anslag, smyger sig på och hela tiden finns det val att ta, en väg bort från den anspända tankevirveln. Jag menar en tromb av tankar som fyller ett hål nedåt i dig själv. Vet ni vad jag menar? Ju mer man tänker på de där tankarna ju mer tar de dig nedåt. Inget nytt för den som lidit av det i många år.

Det här har inte med Tusse att göra, Tusse ska inte få ta all känslokaos som pågår i mig. Det här är den gamla vanliga ångesten. Det gamla vanliga mönstret, för den som stickat samma tröja år efter år.  Som något tryggt att falla tillbaka på, fast tvärtom. En falsk trygghet med andra ord.

Fina söta Tusse, nu önskar jag att din mamma kunde svara dig, då du säkert undrande skrattar lite åt mina knasiga negativa tankar. Hade du varit här hade jag förtvivlat försökt dölja min ångest inom mig, men jag vet, barn uppfattar så mycket av den känslan. Det hade gjort mig förtvivlad om du skulle fått ta del av min ångest.

Nej! Det finns ingen logik i den. En fälla är det. Enbart en tankemiss. Låt oss komma vidare, låt oss komma ur den. Tänker på en clown. Clownen kan göra mycket med sin underliggande sorg och rädsla. Visa den för människorna med en öppen naken förvåning, som om det är något nytt men ändå så påträngande trasigt. Clownen kan visa själens trasighet med en viss distans, ett delikat improviserat förhållningssätt som kanske förflyttar oss till skrattet men också till gråten. Ett experiment med det ohanterliga, något som faller, missas, snubblas, misslyckas men som lyfts upp och blir allmängiltigt och kärleksfullt omhuldande igen.

Tack! För att jag ändå inte känner som jag gjorde januari 2010, då kunde mitt tillstånd liknas med denna så förträffliga beskrivning gjord av en reporter i Metro vid namn Helena Sandklef. Sällan har jag skådat en bättre beskrivning över ångesten och sorgens tillstånd. Ändå var det ju just så som hon beskriver i sin artikel, jag kände det när jag fick reda på att Tusse dött, men det jag kände då och då tidigare i livet relaterat till min ångest kan också beskrivas på det sättet.

När man hamnar i den där nedåtgående tankespiralen då är det lite som att sitta i ett mörkt rum och blicka ut i en föreställd ljus värld. Världen utanför ter sig som mycket enkel, där händer det, där lever man, men här inne i det mörka så blir viljan och drömmarna inte hanterbara. Tillslut blir förmågan att handla inskränkt. Bara tillfälligt, tack och lov. Inget är beständigt, inte heller ångest.

En verktygslåda fylld med allehanda medel

 

Om framtiden finns mycket att säga. Om jag tittar i backspegeln har många av mina drömmar slagit in redan. Krister har blivit så oerhört glad när han insett att tillsammans med mig blir inget omöjligt. Jag undrar vad det är som gör att inom mig har jag faktiskt en övertygelse om att inget är omöjligt ändå. Jag tror jag anar var den viljan kommer ifrån. Trots att jag tvivlat på att mitt liv någonsin skulle få något slags lugn i sig. Tillslut är det ändå möjligt. Det jag förutsatt mig och drömt om har blivit verklighet på många plan.

Huset som vi köpt trots en del motstånd först. 

Det finns några saker som jag bara inte lyft fram i ljuset och vågat tro på, men det jag trott på har alltid framstått som möjliga. Ibland har jag kämpat och slitit för att saker och ting ska hända och ibland har jag släppt taget om det och bestämt mig för att se det tydligt framför mig och då har det efter hand blivit till. En balansgång mellan hårt arbete och tillit. Mina vänner har hjälpt mig att se det här.

Vägen har varit krokig för mig. Jag känner mig som en verktygslåda, fylld med allehanda verktyg, det gäller bara för användaren att ta reda på hur man använder dem på bästa sätt. Det finns mycket mer att utforska i min verktygslåda. Mycket mer! Det är det som vi vill använda huset till. Använda alla verktyg, ta fram dem och titta på dem och se hur vi kan använda de på bästa sätt. Vissa verktyg behöver smörjas upp lite och till det behövs en villighet till att ta en sak i taget. Därför behövs en portion tålamod och en portion acceptans gentemot sjuksköterskelönen som är så knaper. För pengar behövs som sagt det med för att förverkliga drömmar, men det går att hitta dem på olika sätt.

lavendelbad och ägglossning

Nytt jobb. Flera olika tankar och känslor att ta ställning till. Behöver slappna av, koppla av. Igår när jag kom hem så tog jag ett lavendelbad, trots allt som ligger och väntar och nästan ropar på att få bli gjorda, så tog jag ett lavendelbad. Det första badet sen Tusse föddes faktiskt. Jag badade ju lavendelbad på förlossningen när värkarna hade satt igång. En stund där i badet så mindes jag så starkt hur jag låg i det där badet med den stora magen som stack upp. Nu låg jag där i vårt nya hus, i badkaret och tittade lite eftertänksamt på min mage där nere under vattnet. Efter en stund förbyttes ändå det eftertänksamma till hoppfulla tankar om framtiden. Bra. Skönt så. Fint.

Efter badet gjorde jag kroppsscanning. Mindfulness-träning enligt Mark Williams m.fl. Jag somnade. Kroppsscanningen är inte till för att somnas till. Men det gör mig inget. Inget alls. Sov hela kvällen. Vaknade vid 21.30...

Idag fick jag en glad gubbe på Ägglossningstestet! Nu äntligen har min kropp kommit igång, sju månader efter förlossningen. Så skulle det kanske ha blivit även om Tusse levt. Det tar ett tag för kroppen att komma igång. Det är bara det att det är svårare att acceptera när det inte finns ett levande barn.

Nu är jag glad, lika glad som den här gubben :-)

Generositet och konsten att ta emot en gåva

Efter mitt förra inlägg och efter en status på Facebook har en del idéer väckts inom mig. Dock har inte dagen velat samma sak med mig som jag velat med den. Den började med att trilskas med mig och verkligen satte sig på tvären. Jag har försökt att få den på rätt köl igen och tillslut, äntligen landade jag vid pianot på nedre plan och skrev början till några sånger. En blev så gott som klar, vilket gladde mig.

Den här dagen har också min blogg blivit med annonser för att förhoppningsvis inbringa några pengar, som ska gå oavkortat till syskonförsök på IVF kliniken. Jag är egentligen inte så mycket för annonser och reklam, men jag tänker att jag kan kosta på mig att prova allt nu, utan att vara så förnumstigt eftertänksam. 

Den är dagen slutade med att jag fick ett fantastiskt erbjudande av en vän. Så fantastiskt att jag inte förstår hur någon människa kan vara så givmild. Jag ska nu våga mig på att ta emot hennes generösa förslag. Det är överväldigande. Det är svårt att ta emot en gåva. Särskilt eftersom jag länge trott att jag inte har förtjänat det. Det finns ord för sorg tycker jag men det finns inte ord för det jag känner till dig min kära vän och alla er som är så oerhört kärleksfulla mot mig och Krister. Jag vill en dag visa genom handling hur mycket jag uppskattar er. Jag tänker fortsätta skriva och fortsätta formulera det som ni ger till mig genom ord, kärlek och handling. Jag tänker lära mig fler ord - jag lovar.

Alla möjligheter på en kväll

Släppa taget om tiden. Släppa taget om viljan. Fall nedåt bara, tillåta sig att känna sig tung en stund. Stirra framåt bara, inte behöva och inte tvinga sig vara aktiv. Bara släppa taget en stund. Krister åkte för längesedan. Glad och inspirerad berättade han för mig om kvällens alla möjligheter, de möjligheter jag har alltså. En kväll full av möjligheter. Han kysste mig och sa att han älskar mig.

Vi bänglade utrustningen (PA:t) utför det blivande caféköket. Han glömde gitarren en våning upp och fick springa upp och hämta den. Han packade in allt i bilen och sa igen att han älskar mig. Han glömde microfonerna i en byrålåda, trodde han, men fann inte microfonerna och gick för att leta efter dem. Hittade dem inte. Vi kysstes igen. Jag älskar dig Krister, sa jag och inom mig längtade jag redan tills han kommit hem igen.

Jag stängde dörren och gick upp för vår trappa. Hörde att han startade bilen och åkte iväg. Trappan i vårt hus. Jag har inte förstått det än, att vi har ett hus större än de flesta hus och ändå kan vi inte få ett lån på futtiga 24500 kr på Nordea. Jag får det inte att gå ihop. Humankonto heter lånet och är riktad till människor som vill utvecklas eller göra en behandling som man inte har råd att slänga upp alla pengar till i ett fång. I vårt fall skulle vi använda pengarna till ett IVF försök. Men vi har andra planer nu. Vi gör en CD – säljer den till vänner och vänners vänner. Sen gör vi en fest här – en stödfest där vi bjuder på något gott och mycket mer än så. Sen använder vi pengarna till ett syskonförsök. Men har vi tur så behöver vi inte det. Tänk om det kunde bli så. Jag har nog aldrig önskat mig något större än just det som jag önskar nu. Hela mitt väsen önskar och ber. Jag önskar mer än när jag var liten och önskade mig en mycket efterlängtad julklapp. Funderar också på möjligheterna att tjäna lite pengar på sin blogg, kan det vara något att försöka med, någon som vet nåt?

Alla möjligheterna med denna kväll är sparade inom mig. Jag är för trött för att utveckla mig och sängen känns som en mycket möjlig plats att få spara mig själv i.

Omfamnar varandet. Liksom lägger armarna runt det.

äventyr och sorg

Min kära blogg. Jag saknar dig. Mina ord inom mig, viskar sitt innersta väsen men hittar inte formuleringarna då tiden är försedd med andra ting. Andra handlingar. Tänk om jag kunde få tala om för er att jag blivit gravid, men det kan jag inte för det har jag inte blivit – inte än. Det gör så oerhört ont, så ont gör det att inte få ha ett litet liv där inne i magen igen. Så, nu vet ni det - alla fina människor. 

Kära blogg, jag saknar den lustvindling det är att skriva hos dig. Jag saknar när meningarna tar fart och bara går sin väg dit de vill. Det äventyret saknar jag. Det vi hade i somras, när sorgens uttryck förde mig på okända stigar. Det var verkligen mitt innersta väsen som viskade i mig. 

Nu gör det ont, fortfarande. Nästan mer ont ibland. Tänk att det är så. Tänk att jag vill så gärna visa bilder på Tusse och berätta, men tänk, det är ingen som frågar. Ingen frågar om det.

I ett andetag på det nya jobbet berättade jag vad som hänt mig när de frågade varför jag inte jobbat på ett år. I det andra andetaget tänkte jag ta upp min mobil och visa Tusse, precis så som någon skulle gjort med sitt levande barn, men jag gjorde inte så. Istället satt jag kvar med gråten långt ned i halsen.

Jag tror knappt de hör vad jag berättar. Det blir liksom kortslutning i rummet. Tänk att det blir så, precis så som alla sagt att det blir. (Jag är nu lite rädd att trampa någon på tårna, är aktsam med orden men vill beskriva ett fenomen, glöm inte det). Tänk att det blir så. Att det är så svårt att möta människor i sorg. Om och om igen får jag erfara det. Jag vill göra något åt det, jag vill få människor att våga mer, våga visa känslor, våga fråga, våga låta känslor och funderingar ta tid och plats. Ja, jag vill faktiskt göra sånt, hellre än att sätta en urinkateter i någons snopp :-) Ja, så är det. Jag behöver bara hitta formen för det.

kärlek genom handling

Sorg kan vara så mycket. Efter flera månader av sorg så förvandlas den och den träder i kraft och gör sig påmind när andra visar genom handling att vår lilla Tusse betytt något för någon. Jag har sorgen inom mig. Till och med talar om den på ett osentimentalt sätt. Berättar om den för min blivande chef utan att fälla en tår, berättar om den för läkaren under läkarbesöket och hon tar in det jag säger om Tusses död som om jag talade om vilket symtom som helst. Jag hade lika gärna kunnat säga att jag hade nageltrång och hon hade haft samma min och tonläge ändå.

Ikväll trädde den ikraft, i sin fullaste kraft. Jag märker att jag inte varit i min kraft idag. En oro har fått härja i mig. Den har härjat fritt och det är en gammal välbekant oro. Den handlar om att jag inte är nöjd. Jag är inte nöjd med det jag gör som inbringar pengar, jag vill något mer och när jag tänker på det så blir jag låst.

När sedan Tusses farbror och kusin varit till graven och tänt massor av lyktor för att Tusse skulle få det lite mysigt och när han sedan visar att de varit där genom att skicka en bild på alla vackra lyktor då brister det i mig.

Tro inte att det är svårt. Det är svårare att hålla det inom sig och inte släppa ut det. Det gör mig ångestfylld och förstenad.

Tro inte att jag inte vill gråta. Jag har inte gråtit tillräckligt ska ni veta. Jag har hållit gråten ganska mycket på avstånd. Men när krister säger: Min älskade fina Tussemamma, då gråter jag och när Tusses farbror och kusin visar kärlek genom handling – då gråter jag. Då gråter kärleken sin vackraste sång. Det renar och frigör. Det gör att något nytt kan födas igen.