Vår son Tusse, dog i min mage, intrauterin fosterdöd/plötslig spädbarns död i söndags någon gång. Han föddes i Tisdags 19/4 kl 15.58 och vägde 3098 gr och var 50 cm lång. Helt perfekt litet barn. Inga fel kunde ses på ytan.
"Hade jag fått vad jag aldrig fick, så hade det gått som det aldrig gick.
Hade jag mött den jag aldrig mötte och hade jag skött vad jag aldrig skötte och hade jag känt vad jag aldrig kände hade åtskilligt hänt som nu aldrig hände.
Ja, hade jag gått dit jag aldrig går så hade jag stått där jag inte står!"
Alf Henriksson
Kära Anne! Som jag glatt mig med dig och din fina kärlekssaga. Och så händer det här. Orden räcker inte till. Man vill skrika om orättvisa, om varför, men jag vet hur det känns att vara där, och att komma vidare trots allt, tro på livet och kärleken. För 20 år sedan dog min förstfödda son i Plötslig spädbarnsdöd. Han var drygt tre månader gammal, helt frisk, fin och stark. Trots det dog han när han sov middag. Smärtan var obeskrivbar, jag var övertygad om att vi snart skulle dö efter honom, men det gjorde vi inte. På något sätt segrade livet inuti oss, viljan att leva, hoppet om nästa barn, och det oavsett vad jag trodde var möjligt. Jag tänker på er nu.
SvaraRaderaTänk Jane, att du också varit med om detta! Men samtidigt ännu värre på nåt sätt, för du fick lära känna honom mer. Vi fick aldrig lära känna Tusse annat än genom hans fina rörelser i livmodern. Tack för att du delade med dig! Kram
SvaraRaderaJag kan inte med ord beskriva hur ledsen jag är för er skull, det är inte ens lönt att försöka. När vår son föddes för tidigt och med omogna organ kände jag att det värsta som kan hända har hänt. Det kändes orättvist och jag mådde allmänt dåligt, jag fick en sk förlossningsdepression. Nu är han 4,5 månader och pigg och frisk och jag inser hur dumt det är att jag inte kunnat glädjas åt honom från början, för det finns ju alltid dom som har det värre. Fy skäms på mig och massvis med kramar åt er! Ni gör helt rätt, ingen kan/orkar/borde gråta dygnet runt, bara försök leva!
SvaraRaderaTårarna rinner när jag läser i din blogg. Både för sorgen och glädjen. Livet är så oförutsägbart. Man kan aldrig förbereda sig för vad som komma skall. Grattis till er lilla tjej och jag beklagar sorgen för storebrodern. Jag kan inte ens föreställa mig den smärtan ni har fått uthärda men som tvåbarnsmamma har man lite hum om de otroligt starka känslorna som omringar föräldraskapet. Ta hand om varandra och tack för att du berättade er starka kärleksfulla historia.
SvaraRadera