Beräknad förlossningsdag

Vi döpte honom till Tusse, för det var det vi kallade honom i magen. Krister och jag hade svårt att komma på ett namn som kändes klockrent för oss båda. Vi ville vänta tills han kom ut för att kunna se vad han skulle heta. Vi ville möta hans ögon och se om han hade ett självklart namn. Nu fick vi aldrig se hans ögon därför passade Tusse bra.

Vi har bilden av Tusse på näthinnan hela tiden, där han bl. a. ligger i sin lilla BB-säng. Han låg långa stunder mellan oss också på sin filt. Han var så obeskrivlig söt och perfekt. Jag skulle så gärna vilja förstå vad som hände. Ibland anklagar jag mig själv, säkert gör man så i en sån här situation, vilket är naturligt, jag undrar om jag stressade honom? Utsatte mig för någon infektionsrisk el.dyl... Något hände ju och det gick fort. Jag tror han dog fort natten mellan lördag och söndag. Jag började frysa då på ett konstigt sätt!

Idag är det påskdagen. Idag skulle vara den beräknade förlossningsdagen. Den dagen som jag väntat så på, dagen som vi fick genom ultraljudet reda på att han skulle födas. Som jag förberedde mig. Tänk, varje dag tänkte jag på förlossningen och hur det skulle bli. Mentalt ställde jag in mig på vilken inställning jag skulle ha till smärtan, för ont skulle det göra, det var jag helt beredd på.

Krister tycker så här efteråt att jag måste haft så jobbigt under graviditeten. De olika krämporna avlöste varandra, men är det inte så då? Han såg hur jag kämpade varje dag men jag hade allt som oftast en lyckokänsla inombords - min väntan var total - min närvaro total - målet var inte bara förlossningen - förlösningen av barnet jag bar inombords utan jag såg målet ännu längre fram. Jag såg hur jag bar honom i bärselen på en fin skogspromenad - jag såg hur jag ammade honom under ett parasoll i trädgården - jag såg hur jag luktade på hans kind och pussade honom i nacken. Jag hade en tydlig bild men så här nu i skrivandets stund så är det samtidigt så overkligt. Jag fick ju aldrig lära känna honom mer än att jag visste att han var väldigt livlig. Han låg där inne i magen och kavade och kavade med rumpan, fram och tillbaka. Jag kände sällan fotsparkar utan det var hans underbara rumpa jag kände hela tiden, som liksom dansade - särskilt på kvällarna och nätterna - precis som sin pappa :-) som gärna är uppe hela nätterna.

Idag var Dagen D då det skulle ske och jag visste att skulle det inte ske inom de närmaste dagarna skulle jag bli igångsatt r/t min ålder. Då de inte vill att man går längre än en vecka över tiden när man är 40 år. Nu blev det inte så. Det är något jag stilla konstaterar och tänker återigen på hans mjuka kind. Liv och död - hand i hand.