Små gnistor av kärlek varje dag

Häromdagen när det fortfarande var så där varmt och skönt och när jag fortfarande kunde sitta skapligt utan att få så ont, så satt jag ute i trädgården och pratade med vår granne. Utan någon förvarning så står hon bara där, min kusin, direkt från bakugnen med en konsumpapperskasse full med kanelbullar! Krister älskar kanelbullar, det är hans bensin kan man säga. Sen har ju inte jag varit dålig på att hänga på den vanan precis...

Tänk - det var den dagens gnista som fick mig att se kärlek i handling.


Varje dag är det någon som hör av sig, säger något fint, erbjuder en tjänst eller finns där bara och lyssnar. Jag har läst lite nu på andra bloggar med mammor som varit med om samma sak som jag och det som slår mig är att en del av det viktiga i denna process är hur viktigt det är och behovet av att få frågan: "Hur såg er lilla bebis ut? Hur mycket vägde han? Hur lång var han? Vad hade han för hårfärg?" osv. osv... såna frågor som man ställer till alla nyblivna föräldrar.

Jag är en stolt mamma!!! Jag vill visa upp mitt lilla barn för världen! SE HONOM! Han lyser med sina vackra händer och sina vackra fötter. Naglar som var långa och sitt mörka lockiga hår! Jag trodde aldrig jag skulle få ett barn med mörkt hår men oj vad fel jag hade. Hans fina lilla näsa som vi redan kunde se i vecka 12 på det tredje ultraljudet vi gjorde. SE HONOM!! Han är underbar! Han sover stilla men är underbar!