Jag får påminna mig om att det bara har gått en vecka sen lilla Tusse kom ut i världen sovandes. Det är annars lätt och tro att det var väldigt länge sedan det hände.
Det känns nämligen som en evighet.
Förra måndagen skulle vi på rutinundersökning hos BM. Jag hade redan dagen innan på söndagen och lördagnatt börjat ana oråd. Precis som jag skrev i tidigare inlägg, så kändes det konstigt på lördagnatt. Tusse rörde sig inte alls som han brukar göra på nätterna och på söndagen var det helt stilla.
Jag tror att intuitionen hos människan är stark och särskilt hos en mor som väntar sitt barn. I vissa perioder har jag varit mycket skicklig på att lyssna på min intuition. Jag har gjort misstag då och då och sedan bestämt mig för att inte bara höra den där lilla rösten som viskar något inombords utan också ta till mig vad den säger och handla därefter. Det är verkligen en konst att utveckla den förmågan.
På söndagkvällen drack jag iskallt vatten, slog i kastrullock och buffade på honom… men fick inget svar. Vi hittade olika logiska förklaringar till varför Tusse var så stilla. Vi konstaterade att det var för att förlossningen var nära och att han vilade upp sig. På natten mellan söndag och måndag fick jag en blödning så jag ringde förlossningen och sa då också att Tusse rörde sig mycket mindre. Jag hade kunnat få komma in dit för undersökning men jag sa då att jag kunde ju vänta några timmar för vi skulle ändå till BM på morgonen.
När vi kom till BM så gjorde hon alla undersökningar som hon brukar och när jag tillslut skulle lägga mig på britsen och hon tog dopplern för att lyssna på hjärtljuden förstod jag att min oro var befogad. Hon letade och letade med den där lilla avlyssnningsdopplern. Inga hjärtljud hördes. Jag låg där på britsen och tittade skräckslaget på Krister som satt bredvid. Jag förstod direkt.
Jag hade redan på morgonen packat en väska, för jag visste redan då att vi skulle ut på en resa. Jag sa det till Krister när vi åt frukosten, att det kändes som vi skulle iväg på en resa. Jag visste nog redan då. Det blev en lång och mycket svår resa.
Fint skrivet, jag fick en bild av det som hänt.
SvaraRaderaSom du vet så har jag ju tre barn och jag brukar säga att det som förändrade och förvånade mig mest med att bli mamma var var hur sårbar (det är inte det rätta ordet som jag brukar säga, men betydelsen är desamma) jag blev. Tänk om något händer mina barn... det är det värsta som kan hända.
Men jag vet ju att de flesta överlever. Tänk hon som var med om Tsunamin och förlorade flera barn och sin man, jag hörde hennes sommarprogram förut.
jag livet är oförutsägbart och tur är väl det, tänk om du vetat för några veckor sen vad som skulle komma att hända...
Eva-lena
Kan inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig vad ni går igenom. Det sägs att tiden läker alla sår, men jag tror bara att man lär sig leva med dom. Massa styrke kramar till er båda och må lille Tusse vila i frid. <3 Kram Carro
SvaraRaderaDu skriver så bra, det är lätt att leva sig in i situationen hos BM och kvällen före. Jag tror också man ska lita på intuitionen fast man ibland inte vill tro på den. Er son är jättefin.
SvaraRaderaKram Line
Anne, så fin han är, lille Tusse. Oerhört gripande att läsa om ditt och Kristers tragiska öde. Skickar ett ton med kramar här från Skåne!
SvaraRaderaJag beklagar verkligen er förlust! vi var själv med om liknande för 6 ve sedan. Vad fin han är er son! kolla gärna om du vill! Varma kramar
SvaraRaderaJag beklagar din oerhörda förlust! Jag är själv mamma till ett änglabarn, försöker bearbeta min sorg genom att skriva om henne och läsa andras berättelser...
SvaraRaderaStärkande kramar till er!