Levande Liv

Jag går till arbetet. Som en maskin med inprogrammerad all inclusive sätter jag på allt jag har för att ta emot patienter. Inom mig finns något som protesterar. Hela tiden denna protest. Visserligen finns några möten som är värdefulla och som känns givande men de flesta möten på jourcentralen med patienterna där känns för mig meningslösa. Jag tycker inte att jag fyller någon funktion som sjuksköterska. Jag tycker bara att jag får tjata om samma sak om och om igen och undrar hela tiden om det är någon som lyssnar på mig eller bryr sig i det jag säger.

Det enda en del vill är att få träffa en läkare och när de väl träffat en läkare så är de besvikna på det med. Läkaren har inte gett de någon medicin och det hade jag kunnat säga från början att de inte skulle få. Men som sjuksköterska har du inte samma status som en läkare. Du är ju bara en sjuksköterska som många resonerar. När sedan patienten är sur på läkaren för att inte ha fått det de vill så kommer de till sjuksköterskan igen för att avlägga sitt missnöje, sedan är det vi som får sopa upp och rättar till och plåstra om så gott det går.

Men många är hopplösa fall, de är rökare som inte vill ändra sina liv, som inte kan ändra sina liv. Många har ingen känsla för att de kan ta ansvar för sina liv, ta ansvar för att få sina liv att bli levande! Jag vet inte om jag heller kan det alltid. Jag tänker mycket på hur jag ska kunna ta ansvar för att få mitt liv levande. Jag har en ständig ångest över hur jag ska lyckas bli harmonisk. Det är klart att det får ju inte gå till överdrift, men jag känner en stark drivkraft att bli så levande som jag bara kan i livet och inte vara levande död. Ofta när jag jobbar så stöter jag på dessa levande döda och de skrämmer mig och det får mig att känna meningslöshet.

1 kommentar: