Omålade hörn och IVF

Jag kommer ihåg en berättelse om en flicka som var så glad då hon målat sitt rum alldeles själv. Tyvärr räckte inte färgen så ett hörn blev inte färdigmålat. Pappan kom in i hennes rum och hon ville stolt visa upp vad hon gjort och hur fint det nymålade rummet blivit. När han kom in i rummet så såg han inget annan än just det omålade hörnet. Han kommenterade att hörnet var omålat och resten av rummet såg han inte. Han sa inget om färgnyansen eller något om hennes prestation. Utan endast detta omålade hörn.

Ibland kämpar jag med att se det vackra då det är så lätt att bara se de omålade hörnen. För mig är det inte helt självklart att se det vackra. Särskilt när jag mår sämre rent psykiskt så ser jag mer och mer skavanker var jag än befinner mig. Häromdagen blev jag riktigt ledsen när jag insåg att jag hela livet faktiskt kämpat med detta faktum att aldrig vara nöjd. Vad är det som gör att man alltid hittar felen och väljer att prata om dessa istället för det som är bra? En av mina närmaste vänner sa till mig att jag har ett monster på min axel som sitter där och säger: "Minsann, Anne, du ska inte tro att du ska få det riktigt bra du någon gång, känn efter, är det inte något litet fel här någonstans som du kan hänga upp dig på eller klaga på? Visst, är det inte något litet. Monstret vill inte ge vika så lätt.

Igår när jag körde hem från jobbet började jag gråta när jag insåg att det där monstret fick ju jäkligt rätt en gång förra året i april. För en gång skull i mitt liv kände jag sån lycka och hormonell frid och räknade inte upp några fel överhuvudtaget. Jag såg allt det positiva, jag var inte rädd för förlossningen ens, jag räknade upp allt jag drömde om, jag var nöjd. Helt nöjd. Då kom ett levande monster - DÖDEN, knackade på min port och visade mig hur obarmhärtigt livet kan vara. Det var så perfekt allt, så bra som det kunde bli och sen fick jag beviset. Det blir aldrig så bra som man tänkt sig. Jag fick bevisat, att jag Anne, får inte fulländad lycka, fulländat liv i form av ett levande barn som jag burit på i nio månader. Jag blev lurad på ett himla snöpligt och otäckt sätt. Jag trodde att jag hade allt i hamn. Jag trodde på livet. Men det visade sig att jag skulle ha fel.

Sen dess har jag kämpat som en galning för att få tillbaka tron på livet. Ibland har det gått lättare och jag har kunnat se allt det vackra och ibland har jag bara sett omålade hörn överallt - framförallt ett omålat dass som står här utanför och misspryder vår vackra utsikt ;-)

Den senaste månaden har jag sett mer och mer omålade hörn, trots att jag "borde" var lycklig och nygift. Och när Krister ifrågasatte min negativism så blev jag först arg och besviken på mig själv att jag har det här tråkiga beteendet. Men i bilen på vägen hem igår i min gråt så insåg jag att det är f-n inte så lätt att se det vackra för alla omålade hörn efter det som hände med Tusse. Det är f-n inte så lätt att fortsätta måla vackra tavlor när graviditeten lyser med sin frånvaro. Att få ett syskon till Tusse har kommit att bli en kamp, en utmattande evighetssnurr som sliter mig och oss mellan hopp och förtvivlan varje dag. Samtidigt så vet jag ju att jag haft de här omåladehörntendenserna tidigare med. Så allt kan jag inte skylla på Tusses död. Det jag däremot insåg var att jag är så hård mot mig själv och kräver att jag ska vara så positiv och glad hela tiden.

Kommunen har ställt upp ett omålat dass alldeles intill Trönö Gamla Kyrka, i all välvilja för att människor ska kunna uträtta sina behov efter kyrkbesöket. Tyvärr har det en väldigt tråkig design och förstör utsikten över dalen.

Det blev ett långt inlägg detta. Det är inte klart än. I morgon ska vi börja IVF behandling igen. Börjar spruta med hormoner i magen i morgon kväll. Det blir förmodligen ägguthämtning runt den 13 augusti. Jag känner varken hopp eller oro. En stark stark längtan att få det där pluset på stickan igen som jag såg den 24 augusti 2010.

18 kommentarer:

  1. Det är inte lätt att se det positiva och fina när du varit med om det du varit med om.

    Jag har tro och hopp om att Tusse ska bli storebror. När du sticker första sprutan i magen så har jag smittat ner den med massor av gravidbaciller!!

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Imorgon får jag veta om det är okej att fortsätta behandlingen! Då kan graviditetsbacillerna flöda!!! Känner att de är på väg!

      Radera
  2. Jag förstår att det inte är lätt att vara glad och positiv hela tiden. Men jag blev väldigt förvånad över ditt inlägg för jag uppfattar och beundrar dig ofta i dina inlägg för att du håller dig vid så gott mod och så positiv som jag tycker mig läsa att du är, trots de motgångar som du haft de senaste åren!

    Jag hoppas verkligen att IVFet lyckas denna gång!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag försöker för det mesta hitta kraft i det jag skriver och på så sätt så omvänds jag under tiden med hjälp av orden. Det gör att mina texter oftast landar i något mer framåtskridande. Jag blir glad att höra att du tycker att mina inlägg är positiva!! TACK!

      Radera
  3. En idrottsman ska ha sagt följande om att springa en mil. Istället för att tänka att man ska springa en hel mil så kan man tänka 10 km och sedan berömma sig för var km man klarar av att springa. Och säg att man då (bara) springer nio km, då har man lyckats nio gånger istället för att ha misslyckats med att springa en mil. Sen kan det där monstret på axeln säga vad han vill.
    Hejar på er nu och hoppas att det finns gott om gravidbaciller i sprutan!
    Tusen kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så himla bra att säga så till sig själv! Det är kanonbra!!
      kram till dig!

      Radera
  4. Önskar att eran ivf resa slutar med ett fint plus! Lycka till! Kram

    SvaraRadera
  5. Jag hoppas verkligen att det här försöket kommer att lyckas för er.
    Ibland är livet så orättvist och vissa människor prövas alltför hårt. Jag förstår om det är svårt att se det positiva hela tiden. Vissa dagar måste man släppa ut gråten och få vara liten och ledsen.
    Sen kan man dra in ny frisk luft och se på det dom är bra. Er Kärlek till varandra, Kristers och din, har prövats - i nöd och lust! Men den är stark och den lyser.
    Vi är många som känner med er och hoppas med er.
    Du är stark Anne - tillåt dig att vara svag ibland.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Finaste Carina!! Du lyser med! Du gör det och idag har jag känt en sån positiv känsla i kroppen. Jag har varit så tacksam till mina arbetskamrater som jag har det så bra tillsammans med och jag har känt att jag fick en gåva och att livet inte är självklart och att om det var den gåvan jag fick, Tusse och inget mer, så är det kanske så det ska vara! Ses snart, hoppas jag! Kram

      Radera
  6. De va jag som skrev den kommentaren.
    Kramar från Carina K

    SvaraRadera
  7. Å Anne, jag känner igen mig så i dig. Vi är inte helt olika du och jag på det där området. Jag brukar säga att "när det är fel på allt och alla, då vet jag att jag inte mår bra". Jag är precis i det där stadiet jag också, har försökt bygga upp något slags hopp, får kämpa mig till hoppet nu. Men vad gör människan inte, man kan ju inte ge upp det man ser som meningen med livet.

    Jag önskar dig lycka till med IVF-start. Följer varje steg du tar.

    Stor kram från J

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så J, fel på allt och alla, jag blir en gnällspik utan dess like och ja, då mår jag inte bra, då behöver jag vara för mig själv en stund, göra en mindfulnessövning eller bara titta på naturen. När är din start? Jag följer även dig i varje steg!!! Kramar i massor!

      Radera
  8. Känner igen mig, jag kände exakt samma då jag väntade min första, jag var så lycklig, lyckligare än jag varit i hela mitt liv, det var så fruktansvärt grymt att förlora det, mitt barn, mitt livs kärlek, min lycka, min liv...Ja för så kändes det, jag hade förlorat livet, jag ville inte leva mer. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna må bra igen, vara lycklig. Men jag är det idag, alltid bär jag sorg och saknad med mig, men lyckan är också på ett annat plan, inte att jag är lyckligare, men jag uppskattar lyckan mer om du förstår vad jag menar. Jag njuter mer av livet då jag inser djupare vad det är jag har förmånen att uppleva. Jag får leva, så jag lever det så fullt jag kan, det är min gåva till mina barn, allra främst det älskade barn som fick lämna livet för tidigt.

    Varm kram och jag önskar så att det blir ett litet syskon som snart kommer till er.

    Jessica.E

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jessica, man kan verkligen se och förstå att du njuter av ditt liv nu. Du tar verkligen tillvara det du har, på bilderna man se på dig och dina barn så är du så närvarande och även i det du säger!! Kram!

      Radera
  9. Men kära du. Det är inte konstigt att du känner sådär. Jag hatar ordet borde. I synnerhet när det handlar om känslor.

    Håller alla mina tummar för er och detta IVF-försök! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ordet borde är inget kul alls. Det skapar automatiskt stress inom oss! TAck för dina tummar! Imorgon får jag se om jag är på rätt väg. Vi ska göra ett VUL då. Kram!!

      Radera
  10. Finaste Anne, var inte så hård mot dig själv. Det där monstret på axeln verkar tyvärr flytta in hos de som minst förtjänar det. Det du har varit igenom är något så fruktansvärt så jag kan inte ens föreställa mig det. Ändå gör jag det ofta, tänker på dig och hur djävligt det måste kännas och jag snusar på min dotters huvud och tårarna kommer när jag tänker på hur orättvist det är att inte du får tillbringa dagarna med att snusa på Tusses huvud...:(

    SvaraRadera