Kära läsare av min blogg.
Jag känner det som att jag lurat mig och er. Jag testade tidigt och visade det här på bloggen. Alla blev så glada. Alla. Jag var överlycklig i två dagar tills jag såg att testet började bli svagare. Efter det har jag jobbat som en tok. Jobbat och jobbat. Det innebär att jag står och bakar och lagar till viss del mat till tolv på natten. Det gjorde jag igår och ikväll. Därefter har vi öppet i caféet fre, lörd och sönd. Idag hade vi turen att få ca 70 personer hit efter att de varit på skolavslutningen! Vårt café fylldes av människor från Trönö, mammor, pappor och barn som ville fira sommarlovet intåg.
Allt gick åt idag och det är vi ju glada för. Det innebär att jag har varit tvungen att baka mycket ikväll med, har ändå inte orkat baka rabarberpaj än... får göra det i morgon bitti.
Det är alltså anledningen till att jag inte skriver så frekvent här nu. Ibland har jag tänkt att jag ska sluta skriva med... eftersom det blev sånt antiklimax nu med detta äggdonationsförsök.
Jag bär just nu på många tankar och många känslor. Jag funderar vad vi håller på med. Vi kämpar och kämpar och längst inne i oss finns en längtan till något men jag tror inte vi är där än... Vi går runt i cirklar runt det vi egentligen vill och jobbar på. Min stora längtan är att få andas ut, få ha vårt barn vid mitt bröst och faktiskt bara sitta där och vara i närheten med vårt barn. Krister längtar efter att få se mig i den rollen, att få se mig glad och tillfreds.
Nu istället finns oro. Alldeles för mycket oro. Oro över hur ekonomin ska gå ihop, oro över framtiden - kommer det någonsin lyckas med äggdonation för oss? Är det något immunologiskt fel på mig? Har något hänt efter förlossningen, var Tusses tillblivelse endast ett lyckokast och något som aldrig kommer ske igen. Hur påverkar min endometrios chansen att ett embryo skall fästa? Tankar och åter tankar... Jag delar dem med er. I övrigt behåller jag dem mycket för mig själv. Senaste dagarna har jag varit nära gråten. Jag vet inte vart jag är på väg...
Fortsätt. Nej. Du har fått ett barn. Om det varit fel på dig skulle du inte fått Tusse. Visste du att jag har endimetrios? Det kan strula men sällan hindra. Jag hsr hela magen full med sammanväxningar. Jag har en äggledare.
SvaraRaderaSkit i mig. Vill bara säga att jag fattar.. det känns tröstlöst och så. Men det gåååår. Ja. Det kostar att göra fler försök. Rädd var jag. Jätterädd och olycklig och förtvivlad. Tills jag inte orkade mer. Då tog vi paus. Anne..fina fina vackra Anne. Kämpa bara litet till. Du vill inte fråga dig själv när du är 80 ..hade det gått om du bara gjort ett endaste försök till?
Sen måste man ju bestämma själv.
Nej du har inte lurats.. Den som hade det svårast var du och du ska absolut inte be om ursäkt för att du trodde och hoppades och längtade och drömde.
Massa massa kram! (batteriet dåligt-skrev snabbt)
J, jag vill inte skita i dig! Jag vill veta. Jag visste inte att du hade endometrios. Men jag har misstänkt det utifrån dina beskrivningar. Nej, jag vill inte ångra detta, att jag inte fortsatte. Jag ska fortsätta. Tack för att du tror på mig och finns kvar även om jag inte är så bra på att läsa din blogg längre... TACK!!
RaderaMassa kram tillbaka!
Anne, jag hoppas, längtar med dig och är med dig i din längtan, det är vi många som är. Lev livet kärleksfullt med din Krister, ge inte upp.
SvaraRaderaTack kära Eva!! Jag ska inte. Jag ska inte ge upp. Idag känns det bättre!
RaderaVi blev glada ja, för din skull och sen ledsna för din skull. Inte besvikna på dig. Luta dig mot oss du vi finns här. Mvh Pia
SvaraRaderaÅh vad fint sagt. Tack. Det värmer. Jag ska luta mig mot er! Det ska jag!
RaderaAnne, vi följer ju med på din resa. Det var du som blev lurad och fick förhoppningar, vi också såklart men den tveklöst största smärtan är din egen. Vi är folk som hejar på dig vid sidan om, be inte oss om ursäkt! Vi finns här längst din krokiga väg!
SvaraRaderaJag tänker inte tala om för dig hur du ska göra. Jag tror att du vet bäst själv. Det du bestämmer dig för är rätt just nu.
Ett råd vill jag komma med.. Begrav inte dina sorger i arbete, det tar stopp en dag.
Ta hand om dig!
Kram
Tack kära du. Jag ska kika in på din blogg! Jag begraver inte mina sorger i arbete. I mitt liv så pågår allt samtidigt. Jag gråter och begrundar, skrattar, sörjer och har ångest ibland. Men det är väldigt mycket ibland nu för tiden. För innan jag träffade Krister och Tusse födde så hade jag mycket ångest... Tack för att du läser min blogg! Kram tillbaka!
Radera