Är botten kanske snart nådd? (RD 10)

Hela jag börjar nu bli naggad i alla kanter. Ända sedan Tusse dog och föddes så har jag haft en kämparglöd och en förmåga att kunna använda mina verktyg till att hantera vardagen, ibland bättre och ibland sämre. Med hjälp av alla er som läst min blogg och alla vänner på FB och i verkligheten har jag fått tillbaka hoppet så fort jag dragit ned mig själv för djupt. Jag har använt skrivandet som en källa till kraft och kreativitet. Vi har köpt vårt drömhus och börjat planera både för en fantastisk verksamhet här och ett sommarbröllop för oss. Ändå, trots alla planer, så börjar jag sjunka nu.

Om inte det här försöket lyckas - vad har vi då kvar?
Det är en del grejer som jag skulle behöva få göra, efter detta försök. Kanske kan det vara idé att spola min äggledare...? Kanske har den satts igen efter graviditeten, men vart ska jag vända mig för att få göra det inom en rimlig tid? Tiden är min fiende. Jag känner hur klockan tickar och tickar och jag har tusen frågor och ingen att fråga. Min ork börjar sina, på riktigt. Jag vet inte ens om jag orkar ringa något mer, orkar fråga mer om hjälp. Det känns inte som någon vill hjälpa i alla fall.

Om detta försöket inte fungerar så finns en möjlighet att göra ett försök i Köpenhamn i sommar (Falun har sommarstängt) men är det bra att göra så många IVF så snart inpå varandra? Och vad är det egentligen som gör att jag inte blir gravid?

Jag och Krister har kunnat stötta varandra bra men nu känns det som även han inte orkar - det är mycket som ska fixas inför bröllopet och istället för att se det som något som är roligt så blir det bara en börda. Jag har all förståelse för att hans ork också kan ta slut. Min älskade, kraven behöver sänkas.

Jag skulle behöva prata med någon som varit i samma situation, men vad jag förstår så är det inte så många som försöker göra IVF som är över 40 som dessutom förlorat ett barn i magen som jag gjort. Finns du där ute någonstans, så hör gärna av dig!

21 kommentarer:

  1. Hej! Jag känner mig också ensam i min situation, fast på ett annat sätt. Jag hoppas försöket lyckas, snart vet du. Håller mina tummar. Ta hand om varandra, det är det allra viktigaste.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad har du för situation? Vad skulle du behöva för att må bättre? Tack för din kommentar!

      Radera
  2. Min situation är annorlunda och jag är gravid idag. Pga allt jag och min fru har gått igenom under många år så kan lyckan inte infinna sig och jag bär på en enorm oro att något ska gå fel. Jag behöver också får sörja det som varit. Jag kommer att få, genom min barnmorska, kontakt med en kurator på KK och jag vet att de är vana att prata med "sådana" som mig men även med mammor och pappor som förlorat ett barn, har ett svårt sjukt barn eller lider av barnlöshet. Kolla upp på "din" KK och vad som erbjuds där. Jag själv är kopplad till KK i Lund.
    Stor kram
    Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anna, jag gick hos en bra kurator på KK i den stad vi bodde i innan, här finns inte samma möjlighet, men faktum är att vi är ju i den staden ganska ofta så jag funderar på att ta kontakt igen! Varmt lycka till med din graviditet!

      Radera
  3. :-( Det är nog viktigt att hushålla med energin när man är inne i en sån här kamp. Vad är prioriterat just nu och vad går att skjuta upp? Håll dig över ytan. Stor kram till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är störtviktigt, jag är väl van att köra på och har alltid gjort det, är oerhört stark, har mina dippar men tar mig alltid upp. Jag ska ta till mig det du säger, har redan börjat idag!!

      Radera
  4. Vet inte om detta är någon tröst. Min mans mamma var 40 år när hon fick honom. Jag vet att statistiken talar emot graviditeter när man blir runt 40 men samtidigt finns det statistik som säger att 9 av 10 som begår brott åt bröd till frukost, så kontentan statistik bevisar ingenting! Jag tror på er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sara, du är så härligt och skön att du läser min blogg, och hejar på mig!! Så glad för det. Många blir ju faktiskt gravida runt 40 - ibland tar det bara lite längre tid! Jag är ju 41 och ett halvt snart...

      Radera
  5. Jag vet inte vad jag ska säga. Därför säger jag bara:

    KRAMAR

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK!! Glad för att du läser min blogg! KRAM tillbaka!

      Radera
  6. Njae Sara, den statistiken är nog inte helt rätt... Inte är runt 40 för sent på nåt vis!

    Anne, tänker mycket på dig. Du är fantastisk, vilken tapper kvinna! Du är verkligen modig, en kämpe, ett föredöme. Håll ut, håll ut.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. ZIN, du är en klippa! Nej det är inte försent, jag måste börja säga det men säga det på ett mer affirmelt sätt.. (jag uppfann ett nytt ord). Ett levande barn kommer komma till oss! Ett levande barn kommer komma till oss! Ett levande barn kommer komma till oss!

      Radera
    2. Var lite snabb när jag skrev igår, det jag menade att skriva var att det inte är lika lätt som när man är exempelvis 20, jag menade absolut inte att det inte går. Min man är ju ett bevis för att det går.

      Radera
  7. Anne,har svårt att hitta orden i dag... Jag önskar så att jag hade haft nåt verktyg att hjälpa dej med,magiska krafter eller vad som helst. Hoppas så att detta ska gå vägen nu!Som du själv säger,det är absolut inte försent! Varma tankar och kramar,Maggan

    SvaraRadera
  8. Ett levande barn kommer komma till er. Ett levande barn som antingen växt i din mage eller som har kommit till er på annat vis men ett levande barn kommer komma och det barnet kommer få de finaste och vackraste föräldrarna och det barnet kommer få uppleva värme och kärlek som är få förunnat. Lycka till med allt, vilket håll vägen än tar er åt.

    SvaraRadera
  9. Jag har aldrig skrivit i en blogg förut, men jag har tittat in här lite då och då och kan förstå en stor del av din smärta. För snart ett år sedan födde jag två friska pojkar i vecka 21 pga försvagad livmodershals.Jag är 41 år i oktober och har haft ett missfall sedan mina pojkar föddes. Rädslan för att aldrig få barn. Den oerhörda smärtan som saknaden innebär.Hur kan någon annan än någon som varit med om detta förstå? Det går inte.Maktlösheten...Den enorma kärlek som jag kände när jag höll mina pojkar i famnen. Skall jag kanske aldrig få uppleva det igen? Hur skall jag klara det? Du är inte ensam. Vi är många som delar samma smärta.

    Du finns i mina tankar
    U

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack U - ni försöker naturligt då förstår jag det som? Beklagar så dina pojkars för tidiga död. Kan de hjälpa dig att förebygga missfall om du skulle bli gravid igen, det finns ju mediciner du kan ta för att behålla barnet bl.a. var det ett tidigt missfall, det som du fick efter dina pojkar?

      Jag önskar så åt dig med! Det är svårt att vara 41 och känna paniken, men vi får ha tillit till att vår tid kommer!

      Radera
  10. Marcus Birros fru Jonna har förlorat två barn i magen. Dom kämpade med IVF och har idag två friska barn. Hennes blogg finns på finnjonna.blogspot.com hon är jättetrevlig och öppen, kontakta henne!

    Jag vill inte skriva ut vem jag är här, men jag tror du så småningom kommer lista ut det och om du gör det ber jag dig hålla min identitet för dig själv. Jag har en nära vän som har fått missfall, gjort flera IVF som slutat med missfall. Dom är esteter och musiker precis som ni och jag tror att ni skulle ha mycket att prata om. Jag ska försöka hitta ett bra sätt att koppla ihop er på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har kollat mycket på Jonnas blogg förut. Hon skriver bra och även läst hennes mans dikt bok om tiden när de förlorade sina barn. Dock känner jag väl att hon är ändå yngre än mig och dessutom var inte barnen fullgångna som Tusse var, därför känner jag inte riktigt någon samhörighet med dem på det sättet. Hon har ju dessutom gått vidare idag eftersom hon har två fina barn!

      Jaha, ja, vem kan du vara då? Nyfiken blir jag... Kram till dig!

      Radera