Uppror

 
Nollvisionen eftersträvas, något som staten bestämt ska göras. Vi ska få ned antalet dödsolyckor på vägarna. De hoppas genom information och säkerhet kunna förebygga döden. Detta pågår ihärdigt och har gjort sedan 1997, visionen finns där och eftersträvas år efter år med olika medel medan många människor fortsätter år efter år att göra dumdristiga omkörningar, är upptagna med annat medan de kör eller druckit en flaska vin innan de satt sig i bilen så kämpar staten med nollvisionen. Det kommer nog alltid finnas människor som inte har förmågan att tänka sig för. Därutöver sker olyckor som beror på andra omständigheter. Vi kan inte rå på allt.

Det finns dock saker vi kan rå på. Det finns tillfällen med människor som noga tänker sig för, känner efter, undrar, ställer frågor, läser på, vill veta att allt är bra för att det värsta inte ska hända. Ett sånt tillfälle är när en kvinna är gravid. År efter år blir kvinnor gravida och år efter år dör barn i deras magar för det inte görs tillräckligt med förebyggande undersökningar och tillräcklig information till personal inte ges.

Genom att uföra fler ultraljud under den sena graviditeten kan fler barn räddas. Genom noggrann genomlysning av moderkakan kan många fler barn räddas. Genom att informera mer om att när kvinnan känner minskade fosterrörelser, så ska hon genast söka vård, kan flera barn räddas och när hon sedan söker vård för minskade fosterrörelser ska det inte finnas någon tvekan om vad som behöver göras från vårdens sida för visionen är väl att fler barn ska räddas, eller?

Staten skulle kunna upprätta olika ganska enkla direktiv som direkt skulle få effekt och gehör och på det sättet minska den intrauterina fosterdöden. Det finns ingen tid att förlora.  

Gå in och skriv under vårt upprop och hjälp oss vidare i kampen mot nationella riktlinjer: 

Här har Tusse precis kommit ut. Helt nyfödd. Här skulle hans liv ha börjat men det hann slockna innan han ens fick chansen.

7 kommentarer:

  1. Bra skrivet, du borde skriva en artikel i DN eller något liknande. Skriv till deras Insidan och säga att de ska göra en debatt serie om det här. Allting är ju så logiskt att det är ofattbart att det inte redan är självklart.

    Eva-Lena

    SvaraRadera
  2. Tack Eva-Lena! Ja, det har ju varit en debattartikel i DN redan. Jag har i alla fall hört av mig till lokaltidningarna här i Gävle. Vad jag vet så är det ett barn som dött i månaden detta år, här i Gävle. Det är oroväckande. Din kommentar: "Allting är ju så logiskt att det är ofattbart att det inte redan är självklart" är solklar!!

    SvaraRadera
  3. Herregud ett barn i månaden!? Jag blir alldeles kall inombords. Men samtidigt tycker jag mig höra om bekantas anhöriga som är med om detta fruktansvärda alldeles för ofta!

    Jag förstår inte varför gravida undersöks oftare. Och får fler ultraljud. Och varför får man alltid höra att minskade fosterrörelser i slutet av en graviditet är normalt när det egentligen inte är det? Jag blir arg och ledsen.

    Jag beklagar eran sorg och förlust av eran fina pojke. Finns ingen rättvisa.

    SvaraRadera
  4. jag förstår inte varför INTE gravida undersöks oftare ska det naturligtvis stå!

    SvaraRadera
  5. Mitt barn föddes friskt, MEN det rann ut vad jag trodde var vatten ur mig, jag var utom mig av oro (första barnet å allt) så jag ringde till sjukhuset som tog emot mig samma eftermiddag. Min läkare var helt underbar men jag möttes av en FRUKTANSVÄRD attityd hos övriga personalen. Dom sa konstiga påpekanden, ungefär som att jag var där i onödan och kostade dom tid/pengar (var inte en kotte där).

    Fick pikar och ord som "dina symptom är vanliga, dom visar aldrig på något fel på UL" och "många som du kommer hit, ofta".

    Det blev undersökning och UL som visade att det inte var vatten som läckte. Men om rörelser hade avstannat senare, hade jag då vågat söka vård igen?? Svaret är NEJ! Jag hade trott att jag "nojjar" igen precis som personalen sa och att jag var en "av dom där kvinnorna som ofta är där".

    efter att ha läst detta står jag på mig vid nästa graviditet om något liknande händer. Kan bara försöka tänka mig den fruktansvärda sorgen ni drabbats av. Beklagar från botten av mitt hjärta. Ingen förtjänar detta. :(

    SvaraRadera
  6. Jag beklagar eran sorg, som änglamamma själv, så förstår jag!

    MVh Mimmy

    SvaraRadera
  7. Det är tragiskt, alldeles för många barn hinner dö i magen. Usch! det är så hemskt så det går knappt att beskriva....

    SvaraRadera