Vet att det är svårt att låta bli. Vet det. Igår sa naprapaten att jag behöver andas. Jag behöver andas, djupt och göra bra avkopplande saker. Jag behöver andas och skratta och här sitter jag nu igen invecklad i min hjärnsnurr.
Läste på loggen i uppropet om kvinnor som känt att fosterrörelserna avtagit och då har de åkt in till sjukhuset direkt. Uppropet har skapat en del ångest i mig. Det har blivit ett jobbigt omtag i sorgen, i ältandet. Frågar mig själv om och om igen. Var jag dum? Varför åkte inte jag in till sjukhuset på natten den 16 april?
Diskuterar det om och om igen med Krister. Hur skulle vi kunna tänka att det värsta hade hänt? Och om han fått syrebrist redan och han plockades ut så kanske han redan var skadad. Om någon sagt åt mig ordentligt att det inte ska bli stilla i magen, barnet ska röra sig enligt sitt mönster varje dag. Jag tänkte att han sov, men varför skulle han sova den natten när han aldrig gjorde det annars på nätterna? Varför reagerade jag inte mer? Jag vet att jag tänkte att han var ovanligt stilla den natten, men att det kunde väl vara så ibland? Ni hör, det går runt nu.
Och jag vet att det inte finns något svar och jag försöker trösta mig med att allt ansvar inte kan läggas på mig. Jag försöker trösta mig med att vi inte kunde föreställa oss det värsta. Hade jag vetat det jag vet idag så hade jag åkt in direkt, utan att tveka. Därför uppmanar jag alla gravida att göra det!
 |
| Tusses grav har blivit höstfin. En crysantemum i mitten och en liten lykta vid änglavingen. |
Sänder dig en stor hjärtekram och en hel massa kärlek Anne! Livet är så oerhört orättvist ibland... Cathy
SvaraRaderaAnne kära vän. Vad du än gjorde då, gjorde du för att du trodde det var det bästa just då. Något annat visste du ju inte om. Det man inte vet har man ju ingen aning om. Inte går det att göra något åt det man inte gjorde, däremot det man kommer att göra. Din insats med uppropet är beundransvärd och förhoppningsvis kommer den göra något åt den nonchalanta attityd som verkar finnas hos vården.
SvaraRaderaTusen kramar!
Vet du?
SvaraRaderaDet var inte ditt fel att det gick som det blev.
Du kan låta det snurra för man behöver vrida på varje sten.
Det hände bara. Och du har rätt i det du skriver.
Men låt det snurra om du behöver.
Du kunde inte göra annorlunda.
Om man tar en man och en kvinna som skiljer sig.
Låt säga att hon var otrogen. Han lämnar direkt.
Ja, generaliserar men det behövs för exemplets skull. Eller så vänder vi på det. Han är otrogen.
Hon frågar sig :vad hon gjort för fel. om hon hade kunnat gjort annorlunda. Jag tror att vi använder skulden på allt.. och när man mister ett barn blir den så så stor. Om en relation knakar så funderar man, var det mitt fel och så analyserar man allt för att kunna fixa det.
typ.
Jag undrar varför många av oss har så så -alldeles så lätt att lägga skulden på oss själva.
Du miste ditt barn, och det är fruktansvärt och superhemsktochdetfinnsingetvärre. Men det var inte ditt fel och du kunde inte ha gjort något.
Jag gillar inte skuld. Den leder aldrig till bra.
Bara att man mår dåligt. Du mår dåligt för ditt barn är borta. Lägg inte skulden på dig. Du bär redan tillräckligt. kanske är skuld en del i processen, det vet jag inte, om den måste vara med eller inte. Men skulden tar jag inte emot. I så fall missar jag den i processen.
Skulden är inte min och inte din och ingen annans som mist i magen eller i samband med förlossning eller efter.
Är skulden ett kristet påfund eller fanns den innan? Varför har vi den och måste vi ha den?
Räcker det inte att du och Krister är jättefina och kanonfina människor som älskar varandra mer än många andra och att ni absolut förtjänat lycka i hela era liv.
*Sparkar skulden i rumpan*
Gillar inte när skulden gör de jag gillar, illa.
KRAM
Antar det är skuld jag känner. Jag vet inte. Det bara snurrar runt i mitt huvud hur jag skulle gjort idag om jag hade vetat. Men det är ju som ni säger, hur skulle vi kunna veta? Jag behöver höra era ord, TACK! Kära kära ni! Jag känner mig förtvivlad men det hjälper det ni skriver.
SvaraRaderaTack Cathy, vet inte om jag känner dig, men din kram värmer!
Och Marie, dina ord behövdes nu. Jag ska läsa dem om och om igen.
Och Ladybond, du skriver jäkligt bra och jag ska läsa det du skriver flera gånger. Låta det snurra, inte döma mig själv och gråta ett varv till. Snart så - brister en ny blomma ut!
All kärlek till er!
Anne
Åh!
SvaraRaderaJa, Anne, det kommer att komma upp saker som får en att grubbla och ge oss hjärnspöken.
Jag önskar att jag hade vetat att ökade rörelser också borde kollas upp, jag trodde att nu jäklar sätter det igång och sa till maken att imorgon kommer nog bebis...Det gjorde hon ju också, men kom alldeles stilla :´(
Alla barnmorskor borde ha som plikt att upplysa blivande föräldrar om att minskade och ökade rörelser bör kollas upp, särskilt mot slutet. Jag var ju på kontroll mindre än 24 timmar innan vi åkte in till förlossningen och undrade om hjärtljuden skulle vara så höga (lite över 160) men det var tydligen vanligt nära inpå förlossning och fick höra att det nog var på g och det var det ju, men min lilla älskling var stressad, fostervattnet var fullt av mekonium och det borde ha kollats upp och jag mår så dåligt över att jag inte lyssnade på den gnagande känslan i mig utan litade på bm :(
Det finns så mkt om i mitt huvud även fast det närmar sig tre år sedan vi miste vår älskling.
Många varma kramar till dig.
Jessica
Tack Jessica för din kommentar. Så skönt att få respons på min lördagskvällssnurr. Ja, hade vi haft det itutat oss, att man ska kolla upp så fort det avviker från det ordinarie mönstret så hade vi ju gjort det! Jag vet det. Det hade vi gjort. Jag litade också på vad folk sa och det senaste BM besöket som visade att allt var "bra". Vi gjorde det vi kunde. Kram tillbaka!
SvaraRaderaÅh, nu vet jag ju vem du är Cathy!! Snurriga jag! Kram en gång till!
SvaraRaderaVackra fina Anne, låt dina tankar få komma, låt dem också få lämna dig, att älta och skuldbelägga dig själv kommer gnaga hål i dig...tänkandet kring det fruktansvärda som ni har varit med om har också resulterat i att du upplyser andra blivande föräldrar, vilket är helt fantastiskt, tänk vilken positiv påverkan det kan resultera i. Jag känner ilska över den nochalans som finns angående avvikande rörelsemönster hos barnet, det är helt oacceptabelt, föräldrar ska få all kunskap och ett bra omhändertagande i slutskedet av graviditeten. Det som har hänt er kan inte ni hjälpa, du handlade efter din förmåga i stunden, men ni har varit med om en oerhörd tragedi, och det är fullt förståeligt att det snurrar för dig, men skuldbelägg inte dig själv, du förtjänar att ta hand om dig själv och din kropp. Tusse kommer alltid finnas i era hjärtan och era tankar, så är det, men skulden behöver inte finnas där. Du är en underbar människa som förtjänar allt gott. Många varma kramar C
SvaraRaderaTack Camilla, så skönt att få gråta lite. Det släpper en stund. Vad jag behöver höra dina ord! Det betyder så mycket! Vad klok du är! Många kramar tillbaka till dig!
SvaraRaderaVill bara skicka en stor varm kram. Jag hittade nyss in på din blogg och det gör ont i mig att läsa om det fruktansvärda ni drabbats av.
SvaraRaderaTa hand om dig!
Mitt liv tog slut bär min son föddes död,samtidigt föddes jag på nytt med detta i mitt liv precis som du har i ditt liv..... Jag bestämde mig inte för nÅgot alls men jag culle få visanin sorg jag tillät mig och gör de än idag 6 år sedan snart 7 år att visa de.... Jag fick även lyckan att bli gravid igen samma år med vilken resa de va.... Jag fick höra mitt barn skrika ....dock fick han ett hjärtfel. Vilket gav mig ännu längre ner i den här avgrunden... Nu skulle han dö ifrån mig oxå men de blev inte så.... Jag har fått tre små efter min Engel och dom lever jag för jag har även lärt mig att leva själv även om de kommer stunder som jag faller men de tilllåter jag mig att göra... All kärlek till er .... Vår kärlek blev starkare än någonsin... Min man jag och bra barn ger er vår tanke kram
SvaraRaderaAnne! Kroppen släpper nog fram det som behöver kommer fram, så tror i alla fall jag.
SvaraRaderaLåt känslorna flöda som rinnande vatten och låt de falla i vattenfallet.
Se och känn och låt rinna vidare!
Och var smäll emot dig själv! Låt rörelsen och låt lugnet komma och gå...jag tror att vägen vidare finns där! Livet är rörelse! Kram från Liv
Det är väldigt lätt att skuldbelägga sig själv - var det mitt fel att det blev som det blev? Jag har själv gjort det i tysthet många gånger, jag har bett om ursäkt vid Hedvigs grav. Men jag skulle aldrig erkänna det för någon annan så jag tycker tycker du är stark som sätter ord på dina tankar. Men du ska veta, det som sker drt sker och det är inget vi kan råda över. *kram
SvaraRaderaTack för era kommentarer! Det har hjälpt mig att gå vidare i sorgen! Faktiskt. Jag var lite osäker på om jag skulle skriva ovanstående inlägg men nu är jag helt övertygad om att det var bra! Det hjälper att tala om vad man innerst inne känner och tänker.
SvaraRaderaKramar till er alla!
Kan bara instämma med alla kloka som skrivit innan mig - du kunde ju inte veta! Inte tänker du väl så om andra i din situation, andra som känt minskade rörelser och inte vetat? Nej, trodde inte det. Då finns det ju ingen anledning att tänka så om dig själv heller. Att tankarna snurrar är kanske inte så lätt att göra något åt och kanske måste de få göra det. Men snälla, försöka att inte känna någon skuld för det har du verkligen ingen anledning att göra.
SvaraRaderaTa hand om dig!
Många varma kramar till Tusses fina mamma!
Säger som alla andra - Absolut inte din fel och naturligtvis så tror man ju inte att det värsta hänt. Det SKA ju inte hända, men tyvärr gör det det för alldeles för många.
SvaraRaderaMånga varma kramar till dig.
Vad fint Tusse har det vid graven.