Fem månader sedan han kom ut ur min livmoder. Fem månader sedan han skulle tagit sina första andetag och skrikit ut det kvarvarande fostervattnet. Fem månader av sakta darrande försiktigt insikt. Tillslut, inte försiktig längre utan dödsätande ältande nära. SORG.
En ljusbubbla som först var så stark, en änglabeskyddande sköld. En sköld mot det svarta. Sakta började ljusbubblan ta in syret från omgivningen och sakta började det gå upp för mig hur det verkligen gått till.
Aldrig har jag trott på änglar eller Gud, men ljuset som omgav mig efter Tusses död, var gudabenådad. Det strålade och stod i, för full kraft.
In och ut har tankarna vänts i mig. In och ut har känslorna vridits. Nu har det ändå hittat en plats i en vågskål. Sakta väger den aningen över men tillbaka igen till sin mitt.
Fem månader. Evighet, närhet, vishet, meningslöshet.
Frågan som vi fick från Maria kunde inte komma mer lägligt,
Vad skulle er son ha hetat egentligen? Vilken ögonfärg hade han?
Hon ställde frågorna rakt ut. Det gjorde mig lycklig!
Många tankar till er båda.
SvaraRaderaVad svarade du? <3 Fint skrivet, jag blir också glad för raka frågor och oräddhet inför vår lilla Karin.
SvaraRaderaStor kram till er idag från Elin
Tack Längtan!! Ja, Elin, vi svarade att vi inte visste riktigt vad han skulle heta, vi hade ju tänkt bestämma det när vi fick se hans ögon... men William tror vi. Men nu är det ju Tusse. När vi ser bilderna på honom är det Tusse! Hans ögon tror vi var blå, eller blå gröna. Så vi höll i hop våra huvuden och sa i kör: En blandning av våra ögonfärger hade han nog! <3 Kram Elin!
SvaraRadera