Det måste få finnas

 

Livet kastar sig mellan olika sinnestillstånd. Ena stunden total eufori och andra stunden, det svider lite inom mig. Världen är där ute. Vi sitter i en ring. Jag ler och pratar som om jag är en av alla andra. Visst är jag det också. Och visst är det så att människor måste få uttrycka sina bekymmer med, deras liv måste få fortsätta vara så som det är. Det kan inte få vara så att de ska sluta tala om sin vardagsoro och sina vardagliga bekymmer bara för att jag har förlorat mitt barn. Nej. Så kan det inte få vara. Men det till trots så finns ändå hela mitt känslospektrum. 

Jag kopplade upp mig själv gentemot mitt inre, upprättade en stillsam dialog. I ringen satt nyfikna glada människor. De var där för att påbörja en kurs. Jag slappnade av en stund. Precis då kliver det in tre eftersläntrare, två av de är gravida varav den ena av dem är så gravid så det ser ut som att hon ska föda vilken sekund som helst!

Jag fick nästan panik. Ville ta min ryggsäck och springa ut därifrån. Grep tag om mig själv och tryckte tillbaka mig på stolen. Påminde mig om den inre dialogen. Viskade till mitt hjärta att det är okej. Viskade till min gråt att det är ju så himla förståerligt. Sa till mig själv med min bästa moderliga och trygga röst, det är förståerligt att du känner så här just nu. Det måste få vara så att hon kommer in här och är jättegravid. Nej, skrek hjärtat! "Jag vill härifrån, jag ska inte vara här, ta mig härifrån"!

Det måste få vara så att du, sa jag till mig själv, måste få känna dig ledsen och sorgsen. Ingen märkte något. Trots att det var som om jag sagt det högt. Känslan av sorg och grämelse infann sig en stund och jag fortsatte tala med mitt inre. Det gör ont. Det gjorde ont. Men det måste få finnas.