Till arbetsmarknadens förfogande

Idag står jag till arbetsmarknadens förfogande. Hela dagen har ägnats åt att först ta hand om hälsan och den hormonella balansen, för att sen ringa banker och sen också titta efter ett och annat jobb. Fundera över vad för slags jobb skulle kunna passa. Fundera över om jag inte egentligen vill jobba själv – ha något eget – men vad i så fall? Jag kan ju lite om mycket och en del saker kan jag lite mer om.

Jag har med andra ord inte suttit och rullat tummarna direkt. När jag tillslut kommer till arbetsförmedlingen för att anmäla mig arbetslös så är klockan halv sex på kvällen. Jag tänkte att jag tar det när jag ändå är på väg någon annanstans. Kvinnan tittar på mig med en fåraktig blick och frågar: ”varför kommer du så sent?”

Jag hade lust att skrika till människan: Du ska vara jäkligt glad att jag kommer hit över huvudtaget. Du ska vara jäkligt glad att jag bemödar mig att bli förnedrad av dig. Det verkar ju få dig att må bättre, eller? Tror du att jag suttit hela dagen hemma och tänkt: ” jag går till arbetsförmedlingen sent så slipper jag få ett jobb idag”?

Istället säger jag: Jag kände mig inte riktigt kry idag – har haft ont i halsen.

Då säger kvinnan: Jaha, men då skulle du ha anmält dig på F-kassan – för då står du inte till arbetsmarknadens förfogande.

Jag börjar så smått känna mig som Felix Herngren i Solsidan, ni vet där han står i dörren och skriker åt Ove, Schas Ove, Schas. Igen har jag lust att skrika åt henne, det väller upp en ilska inom mig: Jag har ju för i helvete varit sjukskriven i fyra månader för mitt barn dog i april och nu idag så skulle jag gå hit, med min kaotiska hjärna med massor av idéer och spretiga tankar och ni har ju för i helvete öppet till sex, kan man inte få komma hit halv sex då? Skulle jag ha fått ett jobb idag om jag kommit kl åtta i morse eller? Istället rycker jag nummerlappen ur hennes hand och vänder henne ryggen.

Vad vet hon om mig? Ingenting. Hon drar alla över en kant. Hon ser inte, hon dömer och hon är inkompetent i sin yrkesroll.